Mumintrollens internationella genomslagskraft märks redan i laguppställningen: Fransk regissör, finsk producent, kinesiska animatörer och finlandssvenska röster som alla låter som Mark Levengood. Eller Tove Jansson, då, författarinnan som föddes för 100 år sedan och som cirka 30 år senare födde fram Mumin och hans familj.
Det lär ha börjat som en naivistisk satir och samhällskommentar riktat till vuxna men har gradvis glidit in i barnkammaren, där den som bekant gett upphov till ett gäng filmer och tv-serier – och lär fortsätta att göra så, in i evigheten.
Många hänvisar med fasa till det japanska kommersiella övertagandet av rättigheterna på 90-talet, men hårdast drabbades undertecknad ändå av den där live-action-serien på 70-tals-tv där ett gäng mimartister iklädde sig hängiga Mumindräkter och försökte dupera oss barn att tro att det var äkta varan.
Det gick sådär…
Den smutskastade ”Vilse i pannkakan” var balsam för själen jämfört med denna våldtäkt av en oskyldig 10-årings referensram.
Premissen för ”Muminfamiljen på Rivieran” lät ju på förhand lätt spekulativ. Flärd, resa och internationell spänning brukar ju vara ett klassiskt recept för den som vill sparka liv i en gammal kassako – men det visar sig att filmen såväl bygger på en originalserie (”Mumin lever högt”, plus bonusstoff) som håller sig nära ursprunget i anda och estetik.
I stilfullt handanimerade bilder följer vi med den excentriska familjen med från karga Norden ner till medelhavets värme och kalla glamour.
Spelplatsen är i och för sig egal.
Det handlar som oftast när det gäller de stinna vita varelserna om humanism och barnslig tro på alltings inneboende godhet, men det levereras inte med sötsliskig och uppfostrande mjäkighet. Jo, filmen vänder sig ju främst till små barn – som kanske inte noterar att manuset är fasligt tunt och att det dinglar en och annan lös tråd – men här finns också en lätt anarkistisk ton som gör de 80 minuterna lagom njutbara.
Främsta rabulist brukar Lilla My vara, som här träffar Mumin och gänget för första gången, men här möter vi också de skönt illvilliga varelserna kallade ”Fula ord” – ett slags illustrerade svordomar som familjen hittar i en skattkista. Alltså levande, insektlika invektiv som sår split mellan alla som kommer för nära.
Nät-troll, kanske? Kul, hur som helst.
Oavsett om de är skapade av Tove Jansson eller ej, glider de sömlöst in i hennes toleranta universum där alla och envar har en plats – och en varm famn.