Det spelar ingen roll att lotterivinsten är en direktreklam-bluff och pengarna inte existerar, vilket Woodys son David (Will Forte) försöker förklara. Farsgubben tänker promenera till Nebraska om så behövs.
David tröttnar till slut och lämnar sitt, ärligt talat knastertorra liv, i Billings, Montana för att skjutsa ner pappan (spelad felfritt av en tilltufsad Bruce Dern) mot självklar besvikelse.
På vägen rör far och son upp gammalt groll, förstås. ”Han har alltid skitit i oss när vi växte upp”, som Davids bror Ross (Bob Odenkirk) säger i ett smått övertydligt upplägg för det kommande mys som vi räknar ut väntar oss på slutet.
Innan dess kör Woody och David förbi i Woodys gamla hemstad, där både gamla släktingar och bekanta tror på att Woody blivit miljonär och en efter en börjar tigga pengar. ”Nebraska” är en bitterkomisk resa genom en del av Amerikas post-industriella periferi.
Pricksäkrast är Davids två feta kusiner som bär keps, har samhällstjänst för sexuellt utnyttjande och bara vill prata om bilar. Det känns som att jag träffat dem när de hånskrattar åt att David tog två dagar på sig att köra från Montana till Nebraska.
Varenda biroll sitter som i en handske. June Squibb som Woodys fru Kate är bäst av alla. Som gnällig, orädd och snuskig tant äger hon varje scen.
Regissören Alexander Payne måste ha gjort ett gäng känslomässiga roadtrips i sin ungdom. I ”Nebraska” fortsätter han att slipa sin patenterade roadmovie-moral om hur den öppna vägen leder till den inre resan. Om man ögnar Paynes tidigare verk framstår en rejäl roadtrip som den ultimata terapimetoden. Inte för att han är ensam, men han förvaltar metaforen på sitt eget sätt.
”Nebraska” är nog Paynes skarpaste sedan ”Sideways” 2004.
Jag kände att hon gick lite på tomgång i den uppgivna föregångaren ”The Descendants” (2011), där George Clooneys var på jakt för att hitta sin koma-drabbade frus älskare på Hawaii, och lyckades knyta an till sina två döttrar i samma veva.
Framförallt är Nebraska roligare. Scenen när mamma Kate besöker en kyrkogård bara för att berätta för sin son hur de begravda männen försökte ligga med henne när de var i livet, är underbar. Det svartvita fotot lurar oss först att tro att det är en tragedi vi tittar på, men det är bara ett intelligent knep från Alexander Payne. Han vet att den största humorn bottnar i de djupaste tragedierna.