Regissören Pablo Larraín rotar gärna i hemlandets politiska förflutna.
I förra filmen ”Post Mortem” lät han en kärlekshistoria utspela sig under Augusto Pinochets brutala övertagande av makten i Chile.
I ”No” berättar han om hur den gamle diktatorn slutligen fick lämna sin tron – och det efter en illa genomtänkt folkomröstning, som regimen i sin enfald trodde skulle bli en promenadseger.
Mjukhunken Gael García Bernal spelar den pragmatiske reklammannen som först motvilligt, sedan med allt större engagemang, antar uppdraget att skapa en Nej-kampanj.
Sålunda ett drama om Pinochets fall men lika mycket ett om medias och reklamens förmåga att dupera oss. Tänk ”Mad Mens” politiske och klart mindre attraktive kusin.
De första sekunderna av visningen var jag nämligen övertygad om att maskinisten hade somnat på sin post men det visade sig att man skjutit filmen i ett gammalt videoformat som var poppis på 80-talet.
Estetiskt sett påminner alltså ”No” mest om en gammal vhs-film, vilket ju inte låter så eggande, men det ger onekligen en fin tidstypiskt känsla – och det gör att fiktionen parar sig friktionsfritt med det dokumentära materialet.
Bernal och hans huvudperson i all ära men filmens största hjälte är ändå klipparen Andrea Chignoli, som fått slava hårt.
Manuset består till stor del av en pågående politisk diskussion, som ju skulle bli ofantligt tråkig att ta del av rakt upp och ner. Därför låter filmmakarna scenerierna skifta konstant; ett samtal kan alltså börja i en gillestuga, fortsätta i en bil, på en strand och avslutas i ett badkar.
Det är inget konstigt, snarare klippandets abc men här är det draget till sin extrem. Å det fungerar alldeles utmärkt, ger den dynamik som manus ibland saknar.
”No” har vunnit en massa priser i utlandet men fått en hel del kritik hemmavid där man är sura på att Pablo Larraín och kompani påstår att Pinochet störtades av en reklamjingel, att man har glömt bort alla gräsrötters blodiga kamp.
Med andra ord chans att återknyta till den gamla diskussionen om dikt kontra verklighet, som på senare tid gett extra buzz kring titlar som exempelvis ”Kon-Tiki, ”Argo”, och så klart ”Call Girl”.
Faktafiktionen har alltid varit populär men ter sig extra så nu. Kanske är det ett tecken på att den mänskliga fantasin gått i sin. Vi har blivit så lata, kommit så långt bortifrån lägereldens berättartradition att vi bara återger historier ur verkligheten. Slipper dikta.
Eller så har vi till mans bara blivit mer historieintresserade med tiden.
Hur som helst, verkligheten eggar, gör fiktionen lite mer kittlande, draperar den i en trovärdighet den inte alltid gjort sig förtjänt av.
Nå, man kan ta detaljerna med en nypa salt. Det är ändå alltid spännande att ta del av ambitiösa dramatiseringar av historiska händelser, inte minst från andra länder än USA och Sverige.
Man får en god berättelse till livs, blir lite allmänbildad på kuppen och kanske kan briljera på nästa quiz-kväll.