”Pärlemorknappen” är en mystisk film som på samma gång handlar om vattendroppar, Chiles urbefolkning, Pinochet, nebulosor, glaciärer, kolonisatörer och filmaren Patricio Guzmáns relation till havet.
Det går egentligen inte att sammanfatta denna film på några rader, inte heller är det en dokumentär som slår en hårt i magen med ett tydligt budskap. Det är ett associativt och något flummigt filmprojekt utan givet ärende, men som liksom kryper in under huden och är långtidsverkande. Jag tänker på filmen varje dag i en vecka efter jag sett den.
Det börjar med en urgammal bit av mineralen kvarts, framgrävt ur världens torraste plats: Atacamaöknen. I den genomskinliga klumpen finns en enda liten vattendroppe inkapslad, bevarad sedan tre miljoner år. ”Vattnet, och därmed livet, kommer från rymden” mässar Guzmán. Sen klipper han över till stora satelliter som långsamt och synkroniserat vrider sig mot himlavalvet.
Tonen är saktmodig och allvarlig, det är som att Guzmán förstår att han måste gå långsamt fram för att få med oss på tåget, svälja alla sammanhang och spekulationer.
Varför har chilenarna en icke-relation till havet, trots sin extremt långa kustlinje? Beror det på obearbetade nationella trauman? Handlar det om att förneka naturen och distansera sig själva från urbefolkningen vars relation till Stilla havet präglades av total samexistens? Svaren är otydliga, men jag fyller själv i och hjärnan går på högvarv.
Som barn satt Patricio Guzmán på sitt pojkrum i Santiago och läste Jules Vernes och drömde om äventyr och ädla vildar. Samtidigt i Patagonien paddlade kawesqar-kvinnan Gabriela Paterito hundra mil i sin kanot och dök efter musslor i det iskalla vattnet. Lille Guzmán var då helt omedveten om att det ens fanns ursprungsbefolkning i södra delarna av landet, ytterst decimerade efter de europeiska kolonisatörernas folkmord.
När den, nu åldrade, Gabriela berättar om sin ungdoms långa kanotfärd på sitt eget språk, då möts nu och då och tanken svindlar. Hon berättar långsamt och letar efter orden på det språk som bara talas av de fåtal kawesqas som finns kvar.
Guzmán slutar inte vid kolonisatörernas närapå utrotning av Patagoniens folk och kultur, på ett förunderligt vis lyckas han knyta ihop våldet mot urbefolkningen med militärkuppen mot Allende och Pinochets terrorstyre genom... en pärlemorknapp!
En av de mest kraftfulla poängerna gör Guzman genom att helt enkelt veckla ut en jättestor karta över hela Chile. Få chilenare har sett hela sitt land i ordentligt format, det är för långsmalt för att få plats på skolkartor och delas alltid upp i Norra, Centrala och Södra. En bidragande orsak till den urbaniserade befolkningens totala okunskap om människorna i de ogästvänliga södra delarna.
Det är ett vanskligt projekt detta. En ranglig men vacker bro byggd av idéer, vattendroppar, våld och nebulosor, men den håller faktiskt att gå på. Guzmáns personliga och allvarliga, på gränsen till pretentiösa, berättarstil leder mig tryggt över denna märkliga filmkonstruktion. Och jag tänker fortfarande på havet, rymden och människornas eviga brott mot varandra.