Betyg: 3 av 5
Regi: Jens Lien
I rollerna: Sven Nordin, Åsmund Høeg and Sonja Richter
Norska ”Revolt” utspelar sig i slutet av the summer of love och i början av the winter of hate, alltså mellan hippietiden och punkeran, och i fokus hittar vi 14-årige Nikolaj, son till den bufflige Magnus och den lågmält älskande modern Lone.
En fin, rolig och talande scen i anslaget etablerar filmens tema väl: de proggiga föräldrarna har sina lika proggiga vänner över på middag, de samlade tonårsbarnen, som tröttnat på pappornas orerande, startar ett eget litet demonstrationståg genom vardagsrummet. ”Ner med patriarkatet” skanderar de varpå de vuxna, framförallt Nikolajs pappa, glatt stämmer in.
Barnens uppgivna blickar är obetalbara. Uppror är omöjligt, föräldrarna har redan tagit livslångt patent på revolten. Numera talar de visserligen mest om den, snarare än lever ut den – men ändå.
Så dyker då Johnny Rotten upp på svart vinyl (även mot slutet faktiskt, i egen hög cameoperson) och den överraskande kraften i punken styr, tillsammans med en livs-tiltande olycka, Nikolajs liv i en ny destruktiv riktning.
Här ställs först 68-rörelsens politiska visioner och omskaparanda mot punkens nihilism och främsta motto: no future, men pappan lägger snart vantarna även på denna form av revolt.
Nikolaj njuter knappast av att se sin pappa ta över trumstocken i punkbandet men vi i biopubliken tackar och bockar, för trots några manusmässiga försök att skapa djupare drama och sentiment lever duken bara upp de gånger då kingen Magnus glider in.
Sven Nordin, tidigare bland annat skådad som sidekick i debilitetskomedin ”Elling”, gör alltså sin rödskäggige hippieclown med full emfas men annars är det ganska långt mellan de emotionella eruptionerna.
Visst gör det ont när mamman försvinner ur bilden och det år som vi följer Nikolaj är onekligen fullt av motgångar men över hela filmbygget ligger ett i början underhållande men i längden lätt avtändande lager av fåfängdråplighet – som om familjens umbäranden inte riktigt är värda att ta på allvar.
Det dubbla slutet är på det viset symptomatiskt. Vi ser först ett kliniskt och vältajmat sådant men tvingas på sedvanligt feelgood-vis genomlida ytterligare en slutscen som ska försäkra oss om att alla mår bra. Trots allt.