Om du uppriktigt undrat ”vad gör alla andra människor hela dagarna?” kan ”Sacro Gra” vara filmen för dig. I korta dokumentära episoder träffar vi folket i Roms periferi som lever på eller omkring den enorma ringleden Grande Raccordo Anulare som omger stadskärnan. Vad de gör?

Ingenting intressant egentligen.  

Ett akutfall i ambulans kickar igång i en dramatisk inledning, men sedan får vi lyssna på en hotellägare prata i telefon, en ålfiskare som gnäller på tidningen vid sitt köksbord och  en man som mäter ljudfrekvensen i palmerna längs motorvägen.

En prostituerad i husbil klagar över polisen, ett par gogo-dansöser byter om och ytterligare en gubbe tar ett bad i sitt lyxiga hus innan han lägger lite patiens i morgonrocken framför datorn.

Det är som att åka med i den ledsnaste turistbussen i världshistorien.

Klassklyftor avfilmade utan kontext är ungefär lika roligt att titta på som när färg torkar. Vilket också avhandlas i en liten episod när en mor och dotter i ett höghusområde målar om ett rum i gult.

Det konsekvent stillastående fotot ger en extra deppig kvalitet till vardagslunken, ibland nästan som en spaghetti-variant på Roy Anderssons installationer, i dokumentär form.

Liksom Roy i år, vann ”Sacro Gra” guldlejonet på Venedigs filmfestival 2013, vilket är svårt att svälja, oavsett hur mycket vikt man lägger vid den sortens prestigepriser.

Motorleden liknas tidigt med Saturnus ringar och den kosmiska illustrationen är säkert tänkt att bidra till en svindelkänsla över den lilla människans roll i ett större kretslopp. Tyvärr gör ”Sacro Gra” bara mig klaustrofobisk.

När kameran återvänder till samma lägenhet, med samma skäggige gubbe för tredje och fjärde gången känns det som att hamna bredvid en pratsjuk farfar på släktmiddag och känna hur historierna sakta borrar hål i ens hjärna.

”Visste du att de första flygrutterna från Europa på 30-talet använde korgstolar för att de vägde så lite?”

Nej och jag ville inte veta.