Komikern Ricky Gervais upphöjde häromdagen svenska ”Bron” till skyarna. Visst, det är en sevärd tabloidprodukt men knappast ett komplext drama av större rang. Gervais frågar sig dessutom varför inte de, britterna, kan göra något liknande – precis som vi länge tittat avundsjukt på deras ambitiösa TV-skapelser.
Den avlägsna grannens gräs är som bekant alltid av lite högre kvalitet. Framförallt ter det sig mer exotiskt. Där en icke-skandinav hittar en existentiell dimension i ”Bron”-bildernas dova dystra ton, ser vi en vanlig skitdag i februari.
Det udda hyser inte sällan sin egen dimension – eller illusion! – av kvalitet.
Nu hade ju 2009 års argentinska Oscarvinnare ”Hemligheten i deras ögon” fler saker som talade för sig än den geografiska bestämningen, men det annorlunda temperamentet, den i våra ögon udda kontexten och den därför oförutsägbara intrigen gjorde mordhistorien till en av det årets mest tvinnande thrillers.
Nu kommer den amerikanska remaken och i de här välkända Hollywood-miljöerna blir plötsligt kriminaldramats premisser tjatigt igenkännbara:
En tonårstjej som blir brutalt våldtagen och mördad. En polis som blir besatt av det olösta fallet. Korruption som kravlat sig långt upp på samhällstrappan. Spännande…
Här har man dock spetsat till det hela genom att låta den unga döda kvinnan vara dotter till en av brottsutredarna. spelad av Julia Roberts. Att det är en av USAs största stjärnor som spelar den drabbade mamman hjälper ju inte direkt illusionen på traven, men under några ögonblick när det går upp för Roberts polis vem som är offret, brinner det ändå till.
Känslan av att förlora ett barn på det vidriga viset går naturligtvis aldrig att förmedla sanningsenligt på duk, men det smärtar absolut, det är en kort men intensiv scen där en nersminkad Roberts pressar fram den mörka fond av bottenlös saknad som filmen är marinerad i.
Och det är också det som är framförallt originalets men till viss del också den här versionens styrka: Att det i grunden handlar mer om brottets konsekvenser än om dess lösning.
Båda filmerna utspelar sig på två tidsplan. I den amerikanska upplagan utförs dådet i ett islamofobiskt USA, året efter attacken på World Trade Center.
I Argentina går trådarna tillbaka längre, till diktaturens 70-tal – som 25 år senare lever kvar i folkets DNA. Här finns en tyngd och tanke som påverkar såväl fallet som publiken; backstoryn spelar så att säga en social och mental roll, låter dramat växa utanför sina ramar. Remaken är en mer sluten genrehistoria, där terrorspåret bara blir ännu en anledning för en elak åklagarboss att sätta käppar i hjälten Rays hjul.
Det är den halvnya begåvningen Chiwetel Ejiofor (12 Years a Slave) som gör den sistnämnda, och han gör det med full emfas, bredvid en Nicole Kidman som går på tomgång i en i och för sig väldigt skissad roll som åklagare och måltavla för Rays olyckliga kärlek.
Konstaterar dock glatt att slutet är lika tvivelaktigt njutbart som i förlagan. Och att det i den här kända miljön ter sig uppfriskande exotiskt.