Ungefär tio sekunder in i filmen vet jag att jag kommer att använda ordet poetisk i recensionen. Och sen blir det bara bättre.

Ester Martin Bergsmark (”Maggie vaknar på balkongen”,) och fotografen Minka Jakerson har gjort en film som är så värd att se. Och uppleva. En visuell deklaration av fantasi, dröm och verklighet som griper tag och engagerar. Som angränsar till upplösning av personlighet, förlust av förstånd och som skrapar på dödens dörr.

Berättelsen om förhållandet mellan de två transpersonerna, regissören själv, Ester Martin och hens partner, författaren Eli Leven, binder samman bilderna löst. 

De båda unga, androgyna, badkarsbadande pojktanterna ser sig själva i varandra som mycket unga. Det är innan de får konstnärliga yrkestitlar, innan de accepterar att inte veta, och att tycka att det är okej att inte veta vilken sort man är. 

Eli drar femininiteten till sin spets som ett sätt att ge fingret åt andras förväntningar. Parallelllt vävs fiktiva episoder in från en pojktants barndom och uppväxt mellan de halvdokumentära badkarssamtalen. Men det är i bilderna, inte i berättelsen, som spänningen ligger.

Poetiskt bildspråk kan ibland vara synonymt med – fint... men lite tråkigt och långsamt. Men så är inte fallet här. På ett angeläget, nära sätt blir bilderna märkligt integrerade med den elektroniska 80-talsaktigt klingade musiken. En extrem och cool ljudvärld gör saker och landskap levande. Ibland till och med vackra.

Tingen verkar besjälade. Och man anar vad ensamheten gjorde med Eli när det blev så att hinnan mellan det yttre och det inre löstes upp och världen blev magisk och skön. Men också farlig och fjärr från verkligheten.

Filmen ger tillträde till allt det här, en unik, spännande, inre värld, som man inte får missa.