Filmer om sjuka barn, det är en egen genre, en svår genre – oftast en påfrestande aggressivt sentimental sådan.
Relativt nyligen såg vi Cameron Diaz spela plågad mamma till cancersjuk flicka i ”Allt för min syster” och i svenska ”Änglavakt” är franske Tchéky Karyo inhyrd för att spela en änglaroll likt Bruno Ganzs dito ”i Himmel över Berlin”, alltså skamfilad till både kropp och själ men ändå med lyskraft nog att gjuta lite liv i de klentrogna människorna.
Gemensam nämnare är det gråtmilda, lätt religiösa och svårt pretentiösa tonläget.
”Slåss för livet” är av annan art och har ett helt eget tilltal, en excentriskt grundton, och för en gång skull skildras skeendet främst ur föräldrarnas perspektiv, ja, det handlar egentligen lika mycket om deras relation som om barnet sjukdom.
De är hippa unga vuxna i Paris, möts på en bar, skrattar åt det absurda faktum att de faktiskt heter Roméo och Juliette, blir föräldrar ganska snabbt, livet leker.
Sedan leker det inte längre.
Men filmmakarna gör det. Leker, alltså. Utan att förringa allvaret.
”Slåss för livet” framstår först som en tämligen personlighetskluven skapelse som vacklar mellan det realistiska och det mer fritt konstnärliga uttrycket; vi kastas mellan ren hjärtskärande sorg och torr komik, och följer med när filmmakarna glatt knallar över diverse berättartekniska gränser.
Vilket är lika störande som befriande.
Störande eftersom att några få scener är helt galet patetiska – som den där föräldrarna helt oprovocerat brister ut i sång – men befriande just därför, för att filmarparet bryter tabun – å tabun är ju till för att brytas.
I alla fall i fiktionen...
Dramat får minst en (1) ny dimension när man känner till att det är skrivet, regisserat och skådespelat av nämnda föräldrar, Valérie Donzelli och Jérémie Elkaïm
Det förklarar också den udda tonen. Om man berättar om sitt eget trauma kan man förhålla sig mer avspänt, den som försöker göra andras sorg rättvisa hamnar lätt i ett onödigt tåtrippande och vördnadsfull självspäkning.