Det ska till en amerikansk film för att förespråka våld mellan barn som en framgångsrik terapi för utanförskap. Det är dessutom bara där som en mobbad kille, efter det att han brutit näsan på mobbaren, blir bästa kompis med densamme.

Vi får köpa några likartat osannolika och sentimentala vändningar i denna generiska feel-good om vänskapen mellan en vilsen pöjk och en desillusionerad gammal tölp. Bill Murray gör den senare, Vincent kallad; en alkoholiserad och cynisk man som till granne får den ensamma mamman Maggie (Melissa McCarthy från ”Bridesmaids”) och hennes tanige son Oliver.

Maggie jobbar sent och efter en liten manusmässig krumbukt blir Vincent Olivers motvillige barnvakt. Sakta men säkert så närmar de tu sig varandra och…

Ja, ni vet. Ni har sett just den dukdynamiken förut. I både bättre och sämre varianter.

Den långfilmsdebuterande Theodore Melfi överraskar oss inte någon gång, vet nog också om att han inte gör det, men slänger i alla fall in en liten befriande dos anarkism i dealen – som exempelvis den där rätt sekulariserade katolska skolan som hyser judar, buddister, agnostiker och ateister.

Att låta Murray göra ännu en lakonisk misantrop är naturligtvis lika innovativt som att be Carl Bildt spela överklass men man ska nog vara ännu mer blasé än undertecknad för att inte i alla fall stundtals charmas av den gamle SNL-stjärnans numera patenterade duk-nihilism. 

Man vet i princip hela tiden vad Murrays rollfigurer ska säga, på vilket sätt de ska möta uppkomna situationer, men han gör det snyggt och med en gudabenådad tajming. Bill bärgar betygstrean. Men det är knappt.

Han får för övrigt ingen draghjälp av vanligtvis begåvade Naomi Watts. Kanske är hon bara illa regisserad, men det smärtar hur som helst att se henne stappla omkring i en pajaslikande insats som Vincents flickvän, en gravid prostituerad ryska.

Efter förra veckans språkdebacle i ”Child 44” är min tolerans för uselt ryskbruten engelska dessutom mycket låg.