Båtar kapsejsar längs kusten och människor från Eritrea plockas upp ur vattnet av fiskare trots att det är förbjudet.

Grabben Filippo kommer från en familj som varit fiskare i generationer men inte längre klarar försörjningen- och som själva måste lämna ön för att överleva. Han och hans morfar får sin båt beslagtagen när de räddat några människor till livet.

Det är hårda bud över allt och moraliska dilemman vrider ut och in på förtvivlade människor som redan har det alltför tufft. 

Det är fel. 

Som Filippos morfar säger när de kraschar in i en kapsejsad flyktingbåt och förstör sin egen, 

– The propeller is bent.

Mustigt fotografi och utmärkt skådespeleri lyfter filmen, som ändå ofta behåller en lättsam humoristisk stämning. Regissören Emanuele Carelesi (Golden door) hanterar armodet som en släkting till Kusterica och bröderna Dardenne. Bildberättandet får ta plats, dialogen är välkomponerad och inget onödigt sägs. Skådespelarnas tysta ansikten uttrycker allt utan att det blir tillkämpat.

Stackars Filippo blir lantisen som fördöms av turisterna när han, nästa gång i samma läge desperat hamrar med paddeln på nävarna hos de drunknande som hänger i relingen. Damned if you do and damned if you don't.

”Terraferma” är en bra film om människor som orkar bibehålla sin mänsklighet trots svåra umbäranden. Se den. Och få lite perspektiv.