Människor är programmerade att utforska bortom horisonten. Problemet är att de flesta platser redan är upptäckta, eller åtminstone går att hitta på google maps. Det bästa sättet att besöka nya världar, om man inte har en rymdraket, är att vända sig inåt.
Så tänk om vetenskapen lyckas framställa en drog som låter oss att glömma all svält, miljöförstöring och klassklyftor. Vore det inte skönare att flyta omkring i en psykedelisk syratripp utan konflikter, där avundsjuka inte existerar, eftersom vi är arkitekterna till vår egen föreställningsvärld?
”The Congress” – löst baserad på en roman av den polske ”Solaris”-författaren Stanislaw Lem – använder det klassiska science fiction-temat om en falsk verklighet, här designat som en individualistisk utopi.
I en nära framtid skriver den åldrande skådespelerskan Robin Wright på ett livsavgörande kontrakt med det fiktiva filmbolaget Miramount. De får tillåtelse att ”sampla” henne (Wright, kanske mest känd som Jenny i ”Forrest Gump”, spelar en alternativ version av sig själv), vilket innebär att hon aldrig mer får agera själv igen. En digital representation kommer att göra den karriär som hon varit för ostrategisk och opålitlig för att lyckas med. Det är vad hennes cyniske agent (Harvey Keitel) säger för att övertala henne att lämna över sin skådespelartalang till en dator.
20 år senare reser Robin till en futuristisk konferens i ”Abrahama”, en ”animerad zon” där spelfilmen plötsligt transformeras till ett avsnitt av Barbapapa på magiska svampar.
Miramount visar nästa steg i den teknologiska utvecklingen: kemikalier som låter människor byta skepnad när de vill. Robin övertalas åter igen att sälja sin kropp, men den här gången för att låta andra människor ta hennes form.
Under ett spektakulärt massmöte hyllas vetenskapens framsteg som religion (alla som sett ett youtubeklipp, med Microsofts VD Steve Ballmer vet vad jag menar ). Obehaget understryks nästan hårdare av den barnsligt pundiga estetiken.
I den här hallucinogena blandningen av animation och spelfilm är utopin ett bättre medel än dystopin för att undersöka våra fantasier om att bli sedda precis som de vi vill vara, snarare än de vi är. Utopin är naturligtvis en falsk lycka, men bara för den som vill vakna upp ur drömmen. Ibland trasslar filmen in sig i metafysiskt babbel, men ”The Congress” slutar aldrig vara spännande.
Ari Folman måste vara en av världens mest världsfrånvända regissörer. På det bra sättet, som gör att han lyckas med omöjligt projekt. Han bröt banan med råge i sin självupplevda, animerade, dokumentär ”Waltz with Bashir” (2008) om Israels invasion av Libanon 1982.
”The Congress” existentiella tripprapport är om möjligt ännu mer ambitiös.
Att en så här konstig film tillåtits bli producerad i en era där originella idéer anses oförenliga med kommersiell framgång – och dessutom får svensk biopremiär – är ett mindre mirakel.