Äntligen julafton för den lilla procent av befolkningen som längtat efter en filmisk motsvarighet till en Mumford and sons-skiva. En spektakulärt lagom film om lagom-människor med lagom stora problem, för en publik som vill bli lagom utmanad.
Regidebutanten John Krasinski spelar huvudrollen som den halvt misslyckade serietecknaren John, som måste återvända hem från New York tillbaka till småstaden i mitten av USA när hans mamma drabbas av en hjärntumör.
Medan mamman inväntar en operation måste John hantera sin patetiske bror som bor hemma efter en skilsmässa, sitt ex som han fortfarande är förälskad i, sin pappa som hela tiden börjar lipa (Richard Jenkins överspel ska kanske tolkas som komiskt, kanske inte, det är svårt att avgöra). Till råga på allt måste han förbereda sig inför en framtid tillsammans med sina rika och gravida fru Rebecca (Anna Kendrick gör vad hon kan med en ganska begränsad roll).
Kommer John skärpa sig och bli en bra pappa? Kommer familjeföretaget konka? Kommer tumören gå att avlägsna?
Problemen i hemstadens slutna universum hade med fördel gått att stapla på varandra för att ge känslan av ett korthus på väg att rämna. Om inte tonen varit så spretig.
Problemet med att trycka ned komedi, drama och romantik i en mixer på full kraft är att all spänst förvandlas till sås. Skämten är inte särskilt roliga (även om Charlie Day gör en bra insats som exets nya osköna man), relationsdramat blir rumphugget och mammans hjärntumör hamnar i baksätet när alla andra små konflikter avhandlas.
Publiken får lite av allt, eller snarare: inte tillräckligt av något.