Det är sant att livet börjar vid 50, problemet är bara att det slutar vid 40 – som en cyniker skrev. För om medelåldern förknippas med ny partner, utflyttade barn och en allmän ”skiter i allt”-attityd är 40 tiden för gubbsjukhet, dalande skönhet och för barn som måste skjutsas överallt. Jag visste inte detta, men 40 är tydligen den osexigaste åldern i en människas liv.
Paret Pete (Rudd) och Debbie (Leslie Mann, Judd Apatows egen fru) som var bifigurer i ”På smällen” har här fått en fristående uppföljare. Båda är på väg att fira sina födelsedagar och hatar följdriktigt livet enligt ovanstående logik. De nojjar över allt från cigaretter och iPad-beroende till muffins och vikt. Sex är mest ett förödmjukande måste (”Jag vill inte ha en turbopenis, jag tycker om din medium-mjuka”).
Att ”This is 40” är ett komiskt misslyckande kommer som en stor överraskning för mig. Jag är ett fan av Judd Apatow. Inte minst hans megasuccé ”40 Year Old Virgin”, som elegant undvek 40-årskrisens värsta klyschor. ”This is 40” kämpar tjurskalligt i uppförsbacke med att försöka göra dem roliga i en så privilegierad miljö att det är omöjligt.
Ibland är det så världsfrånvänt att jag undrar om det är medvetet? ”Funny People” från 2009 var ju en briljant psykologisk studie i hur tomt livet kan bli av framgång, Adam Sandler spelade rollen som sig själv, en gråtande clown som tjänat miljoner på idiotisk prutthumor, men får cancer och inser att han inte har några riktiga vänner.
”Funny People” hade en komisk självdistans, ”This is 40” verkar istället vila på passivt aggressiv bitterhet från regissören.
Om det finns en outtalad moral bakom alla komiska stolpskott i ”This is 40” är det att man bör nöja sig med vad man har – om det man har är en vräkig villa i Hollywood, kreativt jobb i musikbranschen, personliga tränare och två gulliga döttrar (Apatows egna). Ja, även om den ena är beroende av TV-serien ”Lost”.
Tack för terapin Judd, nu mår jag mycket bättre!