Jag är dock osäker på om Christoffer Robins antropomorfa djur i ”Nalle Puh” är mycket bättre förebilder än Shia Lebeufs lastbil som transformeras till en tio meter hög robot.

”Tigers film” utspelar sig i Nalle Puhs värld och handlar om en matmissbrukande teddybjörn, en griskulting med post-traumatisk stress och en manodepressiv åsna som alla försöker hjälpa den misstänkt tjackmissbrukande Tiger att hitta en familj han antingen drömt att han har, eller glömt bort att han någonsin haft.

Filmen börjar med att Tiger letar efter någon som vill ”studsa” med honom, varefter han bränner upp Nasses möbler och krossar Iors hus med en stenbumling. Istället för att be om ursäkt blir Tiger ledsen för att ingen förstår honom och längtar efter andra tigrar.

Vilket arsle.

Samtidigt kan man förstå att han är rastlös. Puh, Nasse, Kaninen och de andra är bara intresserade av fika och lugn och ro. Och de beter sig lika ovant i skogen som en bonde på technoklubb. När de letar efter Tigers ”släktträd” går de omkring och ropar helt på måfå, trötta och disorienterade på gränsen till dementa – trots att de bott i naturen hela livet. Väldigt overkligt, om ni frågar mig. 

Så småningom lurar djur-gänget på Tiger att han har en familj genom att skicka ett förfalskat brev och när tricket avslöjas växer den lättsmälta sensmoralen fram: att det är vännerna som är den sanna familjen. Men det gulliga budskapet lyfter ändå den 12 år gamla  ”Tigers film” från ljum till lagomt underhållande.