Man skulle kunna tro att Kjell Sundvall är inne i en högkreativ fas, för det är bara fyra månader sedan hans ”I nöd eller lust” gick upp på svenska biografer. Dessvärre verkar så ej vara fallet, att döma av ”Prästen i paradiset” – en inte, som titeln antyder, dansk gladporrulle, utan mer en fyllekomedi i turistmiljö. Det förra alternativet hade antagligen varit mer underhållande.
Berättelsen cirklar kring den försupne svenske prästen Krister Hellstrand, verksam i svenneparadiset Phuket. Där marinerar han sig i alkohol, spelar bort kyrkans pengar på vadslagning samtidigt som han flyr ilskna indrivare och sporadiskt drygar ut handkassan med vigslar av svenska turistpar.
Trubbel i paradiset uppstår när en yngre, nyexaminerad prästkollega, Carro, plötsligt dyker upp för att förbereda den nybyggda svenska kyrkan inför invigningen av självaste statsministern en vecka fram i tiden. Det visar sig då att kyrkan inte finns. Eller jo, grunden finns. Men pengarna för att färdigställa bygget har gått upp i rök, tack vare Kristers osunda vanor. Nu måste den omaka duon samarbeta för att snabbt lösa biffen.
Som upplagt för galenskap.
Eller nja. Handlingen är inte den här filmens starka sida. Dessvärre har ”Prästen i paradiset” knappt några starka sidor alls. Vi serveras utöver ovanstående intrig rad helt meningslösa sidospår, bland annat ett om en usel dj som, helt rättmätigt, utsätts för förnedrande behandling av den hotellmanager som anlitat honom. Ett annat handlar om en norsk blonderad frikyrkopredikant som verkar vara någon sorts parodi på Runar Sögaard. Ytterligare ett består av en lika osexig som osannolik flirt mellan den präktiga Carro och en turistpolis.
Varför allt detta förekommer i filmen? Ingen aning. De hänger knappt ihop med resten av handlingen. I övrigt förväntas man skratta läppen av sig av att höra thailändare uttala ”Mister Krister” (om du skulle missa det första tillfället får du chansen igen. Och igen. Och igen.), åt att se en svettig Kjell Bergqvist läxa upp dryga svennekillar genom att hälla öl på dem, eller åt att Kjell Bergqvist har skriksex med den norske predikantens fru. Och så vidare.
Det känns som om ”Prästen i paradiset” vispats ihop med vänsterhanden, och inte av någon som bryr sig om den. Undantagen är Eva Röse, som lyckas ge prov på ett par fina komiska ögonblick och Kjell Bergqvist, som är grinig på det där typiska, lite småroliga Kjell Bergqvistska sättet.
En tröstefull ironi i sammanhanget är att den omfattande exponering som ett av våra mest kända resebolag – och uppenbarligen en av filmens sponsorer – får här landar så fel. Den som blir sugen på att åka till Thailand efter att ha sett ”Prästen i paradiset” borde söka hjälp.