Det är alltid trist att bevittna hur en potentiellt bra historia förvandlas till något mediokert på bioduken. ”Dark Places” har en lovande inramning: på den lagom ödsliga Kansas-prärien sker ett brutalt mord på familjen Days farm. Mamman och två döttrar hittas döda. Den yngsta dottern, Libby, tros ha bevittnat det hela och säger i ett vittnesmål att hon såg sin bror Ben genomföra dåden. Själv flydde hon genom ett litet fönster.

Själva platsen för mordet känns besläktat med Truman Capotes ”I kallt blod” där omgivningarna och stadens invånare också spelar en roll in i gåtan, eller i alla fall skänker brottet ett sammanhang. Men detta utnyttjas undermåligt. Småstadens absoluta leda, grannars förmåga att veta allt om varandra, det slitsamma arbetet och den opålitliga inkomsten som en bondgård innebär. Allt detta skulle kunnat rama in tragedin så mycket mer. Istället ligger all fokus på nu och inte då.

Idag, tjugofem år senare, är Libby en enstörig, tjurig tjej i keps som förlitar sig på allmosor istället för att jobba. Hon kontaktas av en liten grupp män och kvinnor som har som hobby att leka detektiver tillsammans, baserat på verkliga brott.

De flesta i gruppen är eniga om att Ben är oskyldig till morden och de lyckas övertala Libby om att gå igenom händelserna en gång till. Det finns en hel del luckor kring det hela nämligen och hur säker var egentligen Libby på att det var Ben hon såg den där natten? Det tycks givetvis märkligt att dessa ganska uppenbara frågetecken inte undersökts ordentligt sedan tidigare. Speciellt när de nu, till synes, ligger helt öppna, mogna att plockas. Vilket de gör, en efter en, utan några villospår.

”Dark Places” baseras på boken Mörka platser av Gillian Flynn som skrev bästsäljaren ”Gone Girl”, som filmatiserades förra året i regi av David Fincher. Man kan lätt misstänka att boken ”Dark Places” innehåller mer stämning än action för morden är givetvis spektakulära men motiven ännu mer så.