Biblioteken har under lång tid varit den centrala punkten i svenskt kulturliv. Ur 1800-talets folkrörelser som exempelvis nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och frikyrkor växte många olika former av bibliotek fram. Den kommunala kulturpolitikens historia kommer igång först runt 1960-talet och då är det biblioteken som står i centrum.

– Det är där deras ansvar hela tiden har legat och det är fortfarande kommunerna som ansvarar för folkbiblioteken. Så det är ju det helt dominerande inslaget i lokal kulturpolitik från det att man börjar fundera på om det offentliga ska ägna sig åt sådant, säger Anders Frenander, seniorprofessor vid Centrum för kulturpolitisk forskning, KPC, vid Högskolan i Borås och tidigare redaktör för Nordisk kulturpolitisk tidskrift.

Biblioteken är än idag kärnan i den kommunala kulturverksamheten och den enda kulturverksamhet som är lagstadgad. Enligt bibliotekslagen, som kom 1996, är alla kommuner skyldiga att ha ett folkbibliotek.

Ny infrastruktur

Anders Frenander menar att det var olika saker som satte igång den kommunala kulturpolitiken kring 1960-talet.

– Dels så är det en allmän välfärdsökning där man uppfattar det som att kulturpolitiken blir den sista byggstenen i det goda samhället. Även kulturen ska omfattas av välfärdsreformer.

Välfärdsreformerna ska omfatta både producenterna, bland annat konstnärer och författare, genom att de får bättre ekonomiska villkor och konsumenterna.

– Det ska finnas möjlighet för alla människor oavsett vad man tjänar, var man bor eller vad man har för utbildning så ska man kunna ta del av teater, böcker och musik.

Medieomvandling under 60-talet

Under slutet av 1960-talet sker det också en medieomvandling. I och med televisionens intåg på mediemarknaden läggs biografer ner och det talas om en tidningsdöd, vilket sätter igång en offentlig diskussion om yttrandefrihetens villkor. Sverige sneglar också på andra länder i Europa som har börjat inrätta kulturdepartement i regeringarna och så inleds en utredning av området.

– Så kommer man med en ganska genomgripande reform med målsättningar för kulturpolitiken med en ny myndighet, alltså Statens Kulturråd, som inrättas då 1974. Man beslutar att man ska bygga regionala teatrar och så småningom musikkårer och museer. Att man sprider ut, decentraliserar, kulturinstitutionerna på olika sätt.

Kulturpolitik idag

I dag har däremot den kommunala kulturverksamheten fått en ny position i kommunpolitiken menar Anders Frenander. När dagens svenska produktion går från varuproduktion till immateriell produktion, i form av tjänster och upplevelser, skapar det stora förutsättningar för kultur och kreativa näringar i landets kommuner.

– Kulturen får en mycket större roll i den lokala ekonomin och på så vis tänker jag att kulturpolitiken är hetare än någonsin.

Kommer kulturen att fortsätta vara så här het i den lokala politiken?

– Ja, det tror jag faktiskt. Vill man bli omvald som lokalpolitiker så får man hitta på saker som gör att man får stöd när kommunen eller staden expanderar, eller inte går under. Ur ett rent egennyttoperspektiv kan jag tänka mig att det måste satsas på saker och ting som kan ha bäring och då är det väl uppenbart att kulturella näringar i Sverige innebär större näring än att vi ger oss in i och försöker börja göra kläder eller bygga TV-apparater igen.

Om kommunerna ska jobba med ett långsiktigt perspektiv, kunna sätta orten på kartan och få befolkningens stöd tror Anders Frenander att man måste ge de kreativa jobben goda förutsättningar.  

– Det kan ju vara att ge infrastruktur i form utav lokaler eller ekonomiska stöd. Det är olika sätt att stödja sådan verksamhet.

Bibliotekens framtid

Den kulturpolitiska historien gör fortfarande stora avtryck i dagens kommunala kulturpolitik. Under åren har musik- och kulturskolor införts i många kommuner men det är fortfarande biblioteken som står i centrum. Enligt Anders Frenander kommer biblioteken att fortsätta behålla sin särställning på den kulturpolitiska agendan men inte utan att jobba för det och inte enbart som informationsspecialister.

– Biblioteket som fysisk lokal kommer att vara väldigt viktig. Det är ju en utav få, kanske det enda, stället dit alla kan gå utan att behöva betala någonting, vara medlem eller att bete sig på något särskilt sätt. Det är en i verklig mening offentlig arena. Det kommer att vara väldigt viktigt att de jobbar med det så att biblioteket verkligen blir en central punkt i ett offentligt samtal. Jag tror att den demokratiska uppgiften i det avseendet är jätteviktig och där har biblioteken en väldig potential.