Släkten är värst, eller bäst. Kanske är det bara pappa som är sämst.

De tre systrarna Sachi, Yoshino och Chika har bott ihop sedan pappan lämnat familjen för en annan kvinna. Mamman gjorde så småningom en liknande avfärd och lämnade Sachi, som är äldst, med ansvaret att agera mamma för sina yngre systrar.

Handlingen börjar när de tre reser för att begrava sin far utan större sorg. Men efter sig har farsan lämnat Suzu, en docklik och hämmad tonåring som likt Sachi förlorat sin barndom för att hon vårdat pappan under hans sista sjuka år. Efter begravningen bjuder hennes tre halvsyrror med Suzu att bo hos dem i den avlidna farmoders hus i staden Kamaruka.

Den rutinerade japanske familjeskildraren Hirokazu Kore-eda bygger stillsamt upp ett utopiskt systerskap (utan rivalitet eller missunsamhet) som föds trots den kassa given. Suzus liv kan äntligen blomma ut. Detta skildras i princip så bokstavligt som möjligt när hon träffat en kille och med frälst ansiktsuttryck åker på hans pakethållare under de blommande körsbärsträden.

Det finns lite för många sådana stunder av tröttsam gullighet som drar ned betyget på Systrarna. Det är annars rätt fräscht att se en välspelad motvikt till alla berättelser där en svår barndom (vem har inte haft det?) leder till ett miserabelt vuxenliv. Systrarna går på sin gamla stamrestaurang, delar barndomsminnen och ser till att ta hand om varandra på ett sätt föräldrarna aldrig gjort.

Det gör inte så mycket att allt tuffar på ganska friktionsfritt utan tydligt mål. Även om systrarnas liv inte är helt utan komplikationer när det gäller kärleksrelationer och, i Yoshinos fall, alkoholintag. Men det är som om det värsta redan hänt och publiken bjuds in till lugnet efteråt. Det känns rätt skönt, även om alla ibland mår så bra att jag frågar mig varför jag ska fortsätta, ehum, bry mig.