Belgaren Michäel R. Roskam har tidigare, med ”Bullhead”, gjort en av de hårdaste och mest egenartade realistiska dramerna inom nutida europeisk film. Berättelsen om den plågade Jacky hans traumatiska inblandning i den europeiska köttmaffian, satte sig som en slaktbult i hjärtat. Efter det fick Roskam, som många andra begåvade européer flygbiljett till USA, där det kreativa svängrummet oftast blir klart mer begränsat.
Följaktligen är ”The Drop” inte i närheten av debutfilmen på hemmaplan. Kriminaldramer om småskurkar med stora planer som går snett är ju inte direkt rariteter men regissör och kompani lyckas ändå skapa eget liv inom subgenrens ramar.
Det är lite skitigare, lite mer melankoliskt, lite mer realistiskt och mycket större humankapital, det vill säga James Gandolfini och Tom Hardy, som här spelar chef och anställd på en sunkig Brooklynbar som den tjetjenska maffian använder som pengatvätt.
Även om det är den förstnämndes sista roll, och han fyller ut den i fingertopparna, är det Hardys insats som sitter kvar i minnet så här tre veckor efter pressvisningen. Tyst och trulig men med en enorm närvaro.
Britten Tom Hardy har ju med dramer som ”Lawless” och ”Locke” mutat in sig i den starka, lidande rolltypen – en Hollywood-karaktär av äldre ursprung, tidigt förädlad av hårda män som Sylvester Stallone, Clint Eastwood och Steve McQueen. Tom Hardy ger sitt bidrag till facket, underhuggaren Bob, en mjukare och framförallt mer gåtfull nyans. Man blir aldrig riktigt klar på om han bär på all världens visdom eller bara är smått retarderad. Ja, förrän på det svidande slutet då…
Det känns för övrigt fult rimligt att Hardy har axlat Mel Gibsons postapokalyptiska machomantel i den kommande Mad Max-remaken, ”Fury Road”.
Den svenska exporten Noomi Rapace ska inte glömmas bort, såklart. Hon gör Nadia, Bobs flickvän, eller något ditåt, och hon får ut det mesta av en stram och återhållen, men i längden rätt menlös roll som egentligen inte har någon större betydelse. Ja, förutom rent dramaturgiskt då eftersom den hjälper till att driva filmen framåt. Alltså det som man brukar kalla en MacGuffin.
Även det ett vanligt öde för de EU-medlemmar som försöker klättra upp på amerikansk duk.