Ett svenskt-danskt konstmysterium om en uråldrig egyptisk statyett i solitt guld. Låter inte det fantastiskt? Jo, det gör det. Särskilt om filmen i fråga är skriven och regisserad av Axel Petersén som gjorde en dunderdebut med ”Avalon” häromåret.
I ”Under Pyramiden” får den danska galleristen Katarina Oxe besök av en mystisk och lätt hotfull man som vill köpa den ovärderliga 4000 år gamla staty som han hävdar att hon har i hennes ägo. Hon känner inte till något uråldrig guldstaty, men misstänker att hennes konsthandlare till far vet mer. Han visar sig vara spårlöst försvunnen och Katarina bestämmer sig för att ta reda på mer. Så börjar äventyret som ska ta henne till Kairo, via Tel Aviv och Sinaiöknen.
Tyvärr är ”Under pyramiden” inte särskilt spännande. Givetvis väntar jag mig inte en kommersiell genrefilm om en intrikat konstkupp från Axel Petersén, men om den inte är en actionfilm, vad är den då? En historia om en ung kvinnas kris och uppgörelse med sin pappa? Njae… inte riktigt, även om Stine Fischer Christensen som den unga galleristen sliter hårt för att skapa engagemang för storyn. Är det då möjligtvis en skildring av den arabiska vårens efterverkningar? Tja, den snuddar vid ämnet, men det vore både cyniskt och futtigt att påstå det.
”Under pyramiden” är med andra ord lite av varje, och blir därför inte särskilt mycket av något.
Stora delar av det svenska skådislandslagets herrlag är med: Johan Rabaeus, Reine Brynolfsson och Philip Zandén. Man kan inte säga att de spelar dåligt, inte alls, de möter mina förväntningar men knappt något mer. Det är framförallt Stine Fischer Christensen som gör ett gediget skådespelarjobb, och så den helt strålande Léonore Ekstrand som inte verkar kunna uttala en falsk ton, men som vi får se alldeles för lite av.
Johan Rabaeus rollfigur, den självupptagna konsthandlaren Sten Oxe, skulle lätt kunna få bad-father-of-the-year-award. Relationen mellan far och dotter är rakt av dålig, ojämlik och saknar komplexitet. Den dåliga pappan är en karikatyr huggen i sten, men erbjuder tyvärr inget mer att jobba med.
I ”Avalon” skildrade Axel Petersén, med plågsam precision, yuppies med utgånget bästföredatum. ”Under Pyramiden” kryllar även den av män med tvivelaktig moral som vägrar inse att deras storhetstid är över, men den krypande undergångsstämningen och det psykologiska djupet saknas här.
Jag brukar tycka att subtilitet är en dygd, men ibland piggar det faktiskt upp med lite matig dialog. Om inte historien drivs framåt av sig själv så kan man ju i alla fall snacka igång den, för att åtminstone skapa en underhållande roadmovie.
Det jag gillar med ”Under pyramiden” är att den utspelar sig i en konstvärld som är ytlig och korrupt, det finns mycket att hämta där i skärningspunkten mellan finkultur och finans. Jag hoppas bara att Axel Petersén antingen skruvar upp tempot, eller borrar djupare, och blir tydligare med vad han vill berätta till nästa film.