Chatt: Hur påverkades du av att få barn?
Therese • Det var långt ifrån rosa fluff och hollywoodfilmer med perfekta förlossningar. Förlossningsdepression, kolikbarn, knappt något avlastning. Tog väldigt lång tid att förlika mig med tanken av att vara så låst till en individ, var som mitt inre ständigt sparkade bakut. Känslor av skam och skuld blossade ofta upp, jag kände mig otillräcklig.
Otroligt skillnad när barn 2 kom, då var jag förberedd och fick hjälp och stöd av min barnmorska och läkare.
A • Jag blev gravid precis i början av pandemin och levde då i Tyskland. Pappan till mitt barn bodde då utomlands och hade därför inreseförbud och kunde inte komma till mig. Under graviditeten utvecklades en stor ångest pga total isolation. Och den ångesten och rädslan blev ännu större när mitt barn föddes. Fick en förlossningsdepression och hade verkligen behövt någon att prata med men eftersom pandemin rådde var den möjligheten i Tyskland helt utesluten. Har fortfarande enorma sviter att tampas med efter detta och en samtalskontakt som beskrivet hade varit guld värd.
E • Min resa har varit lång. Från att ha sett på att få barn som meningen med mitt liv och det mest fantastiska som skulle kunna hända till 1 graviditetsdepression, 2 förlossningsdepressioner och konstant kämpande med min mentala hälsa och knappt känna att man överlever. Mina barn är nu 6 och 2 år gamla. Det blir så svårt och ensamt när man mår dåligt och samtidigt behöver lägga alla sina egna behov åt sidan då man behöver och vill lägga allt sitt fokus på sin lilla bebis/sina barn. Känslan att ha misslyckats så stort med något som går så bra för så många andra är hemsk. Idag kan jag ändå inse att det inte är mitt fel att jag mått så dåligt men jag sörjer ändå vad det kunde ha varit.
Jag hade definitivt behövt någon form av stödgrupp under graviditeter och första tiden efter bebis kommit. Så fint initiativ av vårdcentralen att fixa det!
Ole • Det är svårt att få ekonomin till att funka, jag blev pappa i en mycket hög ålder, jag är nu pensionär, min pojke blir 10 år, någon tänker att jag är min pojkes bedstefar, och andra har frågat om jag har adopterat min pojke, jag är inte mera tillsammans med hans mamma, vi har varit skilt i nästan 6 år, han är mest hos mig, Ibland kan jag bli ledsen för att jag är så gammal, han kommer att förlora mig I en ung ålder, han är mest knytet till mig, jag älskar min pojke, och gör det så bra jag kan. !
Stina • Jag fick min ADHD-diagnos efter jag fått barn. När alla omedvetna coping-strategier jag tydligen byggt upp för att hålla mig över ytan, plötsligt försvann över en natt då min tid inte längre var min utan mitt barns. Tyvärr är det otroligt vanligt att kvinnor får sin diagnos först efter man blivit förälder. Ofta efter att man redan varit inne i väggen några gånger utan att vården tänkt att det skulle kunna bero på ADHD.
Ida • Det är lätt att känna sig som otillräcklig förälder när man är nybliven mamma med alla råd och regler. Med tiden förstår man att alla inte kan göra likadant och då försvinner en del av prestationsångesten. Barn är olika. Med kärlek och omsorg kommer man långt. Barnmat på burk och klämmispåsar är helt okej. Barnen blir inte förstörda om de får titta lite på en skärm ibland. Sen är det aldrig enkelt att vara förälder. Men det är ändå fantastiskt.
A • När mitt första barn föddes för 14 år sedan så valde jag att inte delta i föräldragrupp efteråt eftersom allt som pratades om handlade om ytan, hur perfekta bebisar man hade etc och inte om den dåliga sömnen, den tuffa amningen, slitet i parrelationen. Jättebra att det finns en grupp och föräldrar med mod som vågar prata om hur det verkligen är samt känns🌸💪❤️