Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video
”Trodde måendet var normalt” – träffa Sandra och Madelene som deltar i samtalsgruppen för nyblivna föräldrar med psykisk ohälsa. Foto: SVT

Nyblivna mammorna sökte hjälp för psykisk ohälsa: ”Är inte den förälder man vill vara”

Uppdaterad
Publicerad

När bebislyckan inte vill infinna sig kan det vara otroligt viktigt att få träffas och dela sina erfarenheter med andra. Det menar mammorna Madelene och Sandra, som deltar i en nystartad samtalsgrupp för föräldrar som mår psykiskt dåligt.

– Det betyder jättemycket att vara med i gruppen, både för att få prata men också skönt att se att man inte är ensam, säger Madelene.

Samtalsgrupp för gravida och föräldrar

Samtalsgruppen startades av psykologen Lina Blomgren på en vårdcentral i Borlänge när hon märkte ett ökat tryck vad gäller gravida och nyblivna föräldrar som mår psykiskt dåligt.

– När man får en bebis som i princip hatar allt och man börjar isolera sig för att man inte orkar ta tag i något på grund av sömnbristen. Då känns det som en käftsmäll när man genom sociala medier får bilden av att alla andra är ute på olika saker med sin bebis, säger Sandra.

Vill att fler pratar om psykisk ohälsa

Både Madelene och Sandra önskade att det pratades mer om psykisk ohälsa bland gravida och nyblivna föräldrar.

– Så att fler kan bli medvetna om det och mer beredd på att det kan bli väldigt annorlunda i och med att alla bebisar är olika, säger Madelene.

Chatt: Hur påverkades du av att få barn?

Pinnat inlägg

Tack för era intressanta tankar och funderingar. Nu stänger vi chatten!

Therese • Det var långt ifrån rosa fluff och hollywoodfilmer med perfekta förlossningar. Förlossningsdepression, kolikbarn, knappt något avlastning. Tog väldigt lång tid att förlika mig med tanken av att vara så låst till en individ, var som mitt inre ständigt sparkade bakut. Känslor av skam och skuld blossade ofta upp, jag kände mig otillräcklig.
Otroligt skillnad när barn 2 kom, då var jag förberedd och fick hjälp och stöd av min barnmorska och läkare.

A • Jag blev gravid precis i början av pandemin och levde då i Tyskland. Pappan till mitt barn bodde då utomlands och hade därför inreseförbud och kunde inte komma till mig. Under graviditeten utvecklades en stor ångest pga total isolation. Och den ångesten och rädslan blev ännu större när mitt barn föddes. Fick en förlossningsdepression och hade verkligen behövt någon att prata med men eftersom pandemin rådde var den möjligheten i Tyskland helt utesluten. Har fortfarande enorma sviter att tampas med efter detta och en samtalskontakt som beskrivet hade varit guld värd.

E • Min resa har varit lång. Från att ha sett på att få barn som meningen med mitt liv och det mest fantastiska som skulle kunna hända till 1 graviditetsdepression, 2 förlossningsdepressioner och konstant kämpande med min mentala hälsa och knappt känna att man överlever. Mina barn är nu 6 och 2 år gamla. Det blir så svårt och ensamt när man mår dåligt och samtidigt behöver lägga alla sina egna behov åt sidan då man behöver och vill lägga allt sitt fokus på sin lilla bebis/sina barn. Känslan att ha misslyckats så stort med något som går så bra för så många andra är hemsk. Idag kan jag ändå inse att det inte är mitt fel att jag mått så dåligt men jag sörjer ändå vad det kunde ha varit.
Jag hade definitivt behövt någon form av stödgrupp under graviditeter och första tiden efter bebis kommit. Så fint initiativ av vårdcentralen att fixa det!

L • Fick problem med ångest och tvångstankar. Sökt hjälp men tyckte inte det var rätt hjälp. Hade verkligen prata med någon som anpassat dig till att jag blivit förälder och de nya tankar och känslor som kan komma med det.

Ole • Det är svårt att få ekonomin till att funka, jag blev pappa i en mycket hög ålder, jag är nu pensionär, min pojke blir 10 år, någon tänker att jag är min pojkes bedstefar, och andra har frågat om jag har adopterat min pojke, jag är inte mera tillsammans med hans mamma, vi har varit skilt i nästan 6 år, han är mest hos mig, Ibland kan jag bli ledsen för att jag är så gammal, han kommer att förlora mig I en ung ålder, han är mest knytet till mig, jag älskar min pojke, och gör det så bra jag kan. !

Stina • Jag fick min ADHD-diagnos efter jag fått barn. När alla omedvetna coping-strategier jag tydligen byggt upp för att hålla mig över ytan, plötsligt försvann över en natt då min tid inte längre var min utan mitt barns. Tyvärr är det otroligt vanligt att kvinnor får sin diagnos först efter man blivit förälder. Ofta efter att man redan varit inne i väggen några gånger utan att vården tänkt att det skulle kunna bero på ADHD.

Ida • Det är lätt att känna sig som otillräcklig förälder när man är nybliven mamma med alla råd och regler. Med tiden förstår man att alla inte kan göra likadant och då försvinner en del av prestationsångesten. Barn är olika. Med kärlek och omsorg kommer man långt. Barnmat på burk och klämmispåsar är helt okej. Barnen blir inte förstörda om de får titta lite på en skärm ibland. Sen är det aldrig enkelt att vara förälder. Men det är ändå fantastiskt.

Anna • Precis allt blev bättre och har bestått så efter 5 år WOW.

Sara • Tack för att ni tar upp och pratar om det här! Så skönt att höra andra som är i samma situation...

A • När mitt första barn föddes för 14 år sedan så valde jag att inte delta i föräldragrupp efteråt eftersom allt som pratades om handlade om ytan, hur perfekta bebisar man hade etc och inte om den dåliga sömnen, den tuffa amningen, slitet i parrelationen. Jättebra att det finns en grupp och föräldrar med mod som vågar prata om hur det verkligen är samt känns🌸💪❤️

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.