Det handlar inte om en materiell givmildhet. Det handlar om en generös värme och omtanke i handling, för att ge hopp och glädje till dem som flytt från krig.

Adnan Abdul Ghani kom själv till Sverige som flykting för 14 månader sedan. Han kom till Restad Gård och upplevde den hopplöshet och frustration som fanns bland alla flyktingar som bara väntade. Väntade på ett besked. Väntade på att livet skulle få en omstart. Väntade på att få starta. Att få göra något.

Med flera års bakgrund som projektledare, innan kriget i Syrien, valde Adnan att ta saker i egna händer. Han startade Supportgruppen, en samverkan mellan flyktingarna, Migrationsverket, företaget som driver asylboendet, skolor i området och Röda korset.

– Innan Supportgruppen fanns det ingenting att göra här. Inga svenskar var här ute. Men nu är det många, som hjälper till och utbildar i svenska. Du ser själv, säger han när han visar runt på den enorma anläggningen.

Fejkfalafel utan koriander

Här går barnen i skola, och vill knappt lämna när skoldagen är slut för att det är så kul. En skola där alfabetets bokstäver är klistrade på väggarna, där barnen ropar ”fröken kolla” och där det viktigaste innan hemgång är att fröken ska säga vem som är längst, medan eleverna står på tå och hoppar högt.

Här hjälper volontärer, som själva är bor på Restad Gård, till med att servera mat till nyanlända flyktingar. Falafel som de själva kallar fejkfalafel, men som är ack så god.

Här finns fritidsaktiviteter som dans med en professionell koreograf, som själv flytt kriget i Syrien. Dans som är en av delarna i den föreställning som Restad Gårds Supportgrupp satt ihop för att visa upp sin kultur för Vänersborgsborna och för att de ska lära känna varandra.

Här finns en syateljé med symaskiner, tyger och en utbildad skräddare. En skräddare som snart ska få gå en utbildning för att lära sig hur man jobbar som skräddare i Sverige.

Och här pågår svenskundervisning i samarbete med bland annat Röda korset. En undervisning i svenska språket som de annars hade fått vänta på tills de har uppehållstillstånd och får tillgång till SFI-utbildning. Undervisningen, som sköts av volontärer, ger flyktingarna tidigare kontakt med svenskan, svensk kultur och svenskar – något som tidigare saknats. En undersökning på flyktingboendet, som gjordes vid nyår, visade att 74 procent av de svarande helt saknade svenska vänner. En ny undersökning har inte gjort sedan dess, men det syns tydligt att mycket har hänt.

”Mitt hjärta är i Syrien”

På språkkaféet träffar jag Nabil al Habel, 50 år, från Syrien. Han ler, men hans ögon är ledsna.

– Jag förlorade allt. Min fru, mitt hem, min bil. Jag förlorade allt i kriget, säger han.

Han kom till Sverige för två månader sedan efter en månads lång resa via bland annat Turkiet och Grekland.

Nabil berättar att han fick en kula i axeln när han var på väg till sin bil i Syrien. Hans mamma och syster bor kvar och de är ute så lite som möjligt.

– Man vet aldrig när det kommer en bombattack och något faller ner från himlen, säger han.

– Mitt hjärta är i Syrien, men vad ska man göra när det är krig? Vi kan inte leva där.

Före kriget jobbade han som civilingenjör och har jobbat både i Dubai och Jordanien. Nu vill han starta om från noll och hoppas kunna hitta en lägenhet i Göteborg, och kanske hitta någon att gifta sig med.

Upprepade gånger säger han att han förstår att situationen är tuff för Sverige nu när många kommer på en gång. Samtidigt är frustrationen stor över den långa tid processen hos Migrationsverket tar.

Vill inte bjuda hem svenska klasskamrater

Några som också vet hur det är att vänta på Migrationsverkets utredningar är Lili och hennes 15-åriga dotter Sonya som bott på Restad Gård i två år. I deras korridorsboende ryms det mesta de behöver på ett rum och kök, men inte toalett. Den är gemensam för alla som bor i korridoren.

Egentligen är det ett boende för fyra personer, men Lili och Sonya får bo där fast de bara är två. Lili blev nämligen attackerad av en man i det andra hus de tidigare bodde i på flyktingboendet. Han var berusad och mådde inte bra. När Lili bad honom och hans vänner att dämpa ljudnivån i korridoren för att hennes dotter behövde sova, och sedan ringde polisen, så tryckte han upp något i hennes ansikte som gjorde att hon fick svårt att andas och fick föras till sjukhus.

Efter det flyttades hon och dottern till den nuvarande korridorslägenheten, och mannen flyttades från Restad Gård.

– Men jag är inte rädd, säger Lili sammanbitet, och förklarar att den psykosociala miljön är svår för dem som flytt krig och behöver stöd.

Lili berättar att de är armenier men kommer från Syrien. Lilis 16-årige son bor kvar i Syrien hos sin mormor och de saknar honom mycket.

– Migrationsverket menar att mitt pass är falskt för att jag inte pratar så bra arabiska. De gör en utredning men det drar ut på tiden. Jag har lämnat in dokument, men får inga svar.

Sonya går i vanlig svensk skola, på ett högstadium inne i Vänersborg. Hon har många vänner i skolan och visar stolt upp de saker hon gjort i slöjden. De är hennes mest värdefulla saker i hemmet.

– Min dotter har integrerats i svenska samhället. Hon har många vänner. Hennes vänner vill besöka henne men hon vill inte att de ska komma hit. Hon vill inte visa hur hon bor, säger Lili.

Här börjar Sonya gråta.

– Det är jobbigt, säger hon.

På asylboendet Restad Gård finns en vardag där de asylsökande får meningsfulla uppgifter, tack vare Adnan Abdul Ghani och volontärerna i Supportgruppen. Men många väntar på ett besked. Väntar på att livet ska få en omstart. Väntar på att få starta. På riktigt.