– Jag hade alltid ångest när jag åkte till skolan. Det gick ju inte att ta sig igenom, det var därför jag började fundera på att ta mitt liv, säger Caroline.
Enligt Carolin så är samhällsnormen att det inte är okej att visa utåt att man mår dåligt eller att man är ledsen. Något hon nu tycker är helt galet och hon vet vad hon pratar om.
Kraftig ångest
När hon gick i mellanstadiet drabbades hon av kraftig ångest och mådde dåligt, något som skulle forma hennes fortsatta skolgång.
– Det är som ett hårt tryck över bröstet, jag får svårt att andas, börjar kallsvettas och det slutar med att man får panikångest, beskriver Carolin känslan när en ångestattack kommer krypande.
– När det har hänt mig så har jag bara stått och skakat, gråtit och jag har inte ens kunnat stå upp utan har tvingats lägga mig ner på golvet.
När ångesten sköljt över henne så har det inte bara varit psykiskt utmattande utan även fysiskt jobbigt för kroppen att gå igenom en ångestattack.
Ingen märkte
Under högstadietiden gjorde ångestkänslorna att hon blev isolerad från sina klasskamrater. Hon blev väldigt ensam och sökte desperat efter kontakt med någon som skulle se och märka hur dåligt hon mådde.
– Jag hade under den tiden väldigt ofta ont i huvudet, som en del i min problematik, och jag bad lärarna ofta om huvudvärkstabletter.
Hon bad om huvudvärkstabletter så ofta att lärarna sa åt henne att ta med sina egna tabletter till skolan. Men det gjorde hon inte för att hon ville ha den lilla kontakten med lärarna och hon hoppades att någon av lärarna skulle se hur hon mådde.
– Även där upplevde jag att jag var ”den där jobbiga eleven” som kom förbi lärarrummet, säger hon med en suck samtidigt som hon himlar med ögonen.
Självmordsplaner
När hon tänker tillbaka på hur det var då, att hon försökte men inte blev tagen på allvar, är något som väcker ilska idag. Det var inte förrän när Carolin börjat på gymnasiet som någon vuxen reagerade.
– Det var skolsköterskan som frågade mig om jag hade haft självmordsplaner. Jag svarade ja och bara grät.
– Självmord var det enda jag hade tänkt på de senaste veckorna, hur jag skulle göra utan att det skulle göra ont. För jag ville inte att det skulle göra ont.
Skolsköterskan tog Carolin på allvar, något som kan ha räddat hennes liv. Barn- och ungdomspsykiatrin kopplades in och hon fick börja terapi.
Vågar berätta
Idag lever Carolin fortfarande med stark ångest och har svårt att hantera vissa situationer, men en viktig sak har förändrats i hennes liv.
– Förut skämdes jag ofta över att jag mådde dåligt, men nu skäms jag inte längre, inte alls. Det är skönt att kunna vara öppen och säga att jag har ångest, avslutar hon med en ton av lättnad i rösten.