Förhoppningarna, och förväntningarna, är förstås skyhöga på Lövin. Hon ska förhandla fram politiska framgångar i regeringen och sätta en grön agenda i den politiska debatten samtidigt som hon återskapar förtroendet för partiet och lockar tillbaka de väljare som flytt.
Alla dessa krav och önskemål är intimt kopplade till varandra, vilket belyser hur svår situationen är. Inte minst med tanke på att Miljöpartiet är det lilla partiet i en koalitionsregering med Socialdemokraterna, en regering som dessutom är en svag minoritetsregering. I Riksdagen utgörs som bekant majoriteten av de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna.
Förhoppningar grusas ofta
Förväntningarna på Isabella Lövin kan mot denna bakgrund tyckas för högt ställda. Som så ofta i politiken knyts förhoppningarna till en enda person. Genom att avsätta en partiledare och tillsätta en annan är tanken att nedgången ska vändas till uppgång och att nya väljare ska strömma till.
Samma förväntningar fanns när Ebba Busch Thor ersatte Göran Hägglund, när Annie Lööf tog över efter Maud Olofsson och när Jan Björklund ersatte Lars Leijonborg. Men ofta grusas dessa förhoppningar när verkligheten tränger sig på, när väljarna inte bryr sig så mycket om de stolta paroller som kongressombuden jublade åt.
Pragmatisk retorik
Vad som kan gynna Isabella Lövin är hennes mer pragmatiska politiska retorik. I ett läge när väljarna har förlorat en stor del av förtroendet för partiet kan mer av realism och pragmatism faktiskt vara en tillgång för partiet.
Före valet 2014 målade både Gustav Fridolin och Åsa Romson högljutt upp tydliga svart-vita bilder av hur samhället skulle förändras bara de kom till makten. Bromma flygplats skulle stängas, Förbifart Stockholm stoppas och flyktingpolitiken skulle bli mer generös, är bara några exempel. När det inte blev så, blev dessa motgångar förstås svårare att förklara.
Möjligen har Gustav Fridolin lärt sig den läxan nu. Han har i alla fall medgivit att han ångrar att han i valrörelsen 2014 ofta viftade med en kolbit som symbol för partiets ståndpunkt i den kontroversiella frågan. Allt detta har nu blivit en belastning för honom och partiet.
Problemen större än Romson
Åsa Romson fick inte chansen att, som Fridolin, göra avbön och lova bättring. Partiet var inte berett att släppa fram henne i ännu en valrörelse. Väljarnas förtroende bedömdes som för lågt. Därför tvingades hon bort från språkrörsposten.
Men Miljöpartiets problem är alltså betydligt större än Romsons svaga förtroende och krisen kring Mehmet Kaplan och Yasri Khan. I grunden handlar det om hur ett idealistiskt partis visioner krockar med verkligheten i regeringsställning.
Att regera är inte, som Miljöpartiet trodde, att framför allt driva i genom svulstiga vallöften. Att regera landet är i första hand att kompromissa och att möta och hantera de problem och kriser som uppstår. Ju mer man lovat före valdagen, desto besvärligare blir det efteråt.
Kan göra aktivister besvikna
På samma sätt kan orealistiska förhoppningar idag på Isabella Lövin vändas till hennes nackdel om hon inte tillräckligt snabbt levererar de resultat som partiaktivisterna vill. Just nu toppas deras önskelista av att stoppa Vattenfalls försäljning av det tyska brunkolet, något som kan bli mycket svårt att uppnå för Miljöpartiet. En annan fråga där partiopinionen är kritiken mot regeringens nya flyktingpolitik.
I båda dessa frågor riskerar Isabella Lövin att göra partiaktivisterna besvikna. Det värsta som kan hända henne är att kongressen fattar beslut om att riva upp den nya flyktingpolitiken. Det skulle riskera att utlösa en regeringskris.