Om en majoritet av väljarna svarar nej är fyra års mödosamt förhandlingsarbete mellan regeringen och FARC-gerillan förgäves och risken överhängande att inbördeskriget återupptas med förnyad intensitet och brutalitet.
För trots att det redan finns ett undertecknat fredsavtal mellan parterna är det folket som har sista ordet. Och både regeringen och FARC har sagt att ett nej betyder att ytterligare förhandlingar är uteslutna.
297 sidor långa avtalet är mycket ambitiöst
Dessbättre tyder opinionsundersökningarna på att ja-sidan vinner, om än kanske inte en jordskredsseger. Både president Juán Manuel Santos och hans regering och ledningen för FARC gör allt för mobilisera stöd för överenskommelsen.
Regeringen därför att ett återupptaget krig skulle innebära ett hot mot landets framtida utveckling, både politiskt, ekonomiskt och socialt. Gerillan därför att den på senare år har försvagats kraftigt militärt och dessutom har mycket svagt folkligt stöd.
Det 297 sidor långa och detaljerade avtalet är också mycket ambitiöst. Det handlar verkligen inte bara om att parterna ska sluta döda varandra och andra.
Det är förstås grunden: De omkring 7.000 gerillasoldaterna ska lämna ifrån sig sina vapen och inställa sig i en sorts uppsamlingsläger (omkring 30 stycken) där de ska påbörja proceduren för att återintegreras i det civila samhället. FARC:s vapenförråd ska också lämnas in och förstöras.
Någon fullständig amnesti för gerillasoldaterna blir det inte
Regeringen åtar sig också att garantera de avväpnade gerillasoldaternas fysiska säkerhet. De områden där soldaterna samlas ska omges av en buffertzon där Colombias väpnade styrkor inte får komma in och flygvapnet förbjuds att flyga över områdena. Att allt går rätt till ska övervakas av en kommission där FARC och regeringen ingår under ledning av representanter för FN.
Någon fullständig amnesti för gerillasoldaterna blir det inte. Men soldater som erkänner brott som inte klassas som krigsbrott kommer att få mycket lindriga straff. Att det blir så upplevs som stötande för många, men utan kompromiss på den punkten inget avtal.
– Du kan inte förvänta dig att förhandla fram ett fredsavtal som innebär att din motpart så snart han skrivit under förväntas acceptera att han döms till 35 års fängelse, som en regeringsrepresentant uttryckte det.
Avtalet innebär också att regeringen åtar sig att de högerextrema paramilitära grupper som, periodvis med regeringens aktiva stöd, slagits mot FARC och begått svåra övergrepp mot civila ska försvinna.
Ett helt samhälle ska försöka läka sina sår
Det finns lite olika uppgifter om hur stor del av våldet och övergreppen under det långa kriget FARC bär ansvaret för. Men mycket tyder på att regeringsstyrkor och paramilitära grupper legat bakom långt över hälften av det våld som dödat omkring 220.000 människor under decennierna. Under lördagen sade Farc-gerillan att de kommer att betala skadestånd till offren för det över ett halvt sekel långa kriget.
Om det blir ja i folkomröstningen kommer troligen de inledande stegen i fredsprocessen att gå relativt smärtfritt. På längre sikt är problemen betydande. Ett helt samhälle ska försöka läka sina sår och människor som lidit svårt av våld och oförrätter, eller tvingats på flykt måste acceptera att förövarna inte straffas så hårt som de skulle vilja.
Att före detta gerillasoldater ska få bilda ett politisk parti på vänsterkanten och garanteras representation i parlamentet är också något som sticker i ögonen på många.
Inte konstigt att det tog fyra år att förhandla fram avtalet
Och spåren förskräcker. Ett tidigare försök att integrera avväpnade gerillasoldater i Colombias politiska liv slutade i katastrof. Det vänsterparti (Unión Patriótica) som bildades 1985 och ställde upp i både lokala och nationella val fick se sina representanter brutalt dödade. Två presidentkandidater, 21 parlamentsledamöter, elva borgmästare och minst 3.000 vanliga partimedlemmar mördades på bara några få år.
Med det i minnet kan man ju undra hur FARC ens vågar tänka tanken att låta sig avväpnas och bli politiker i stället för krigare. Det kanske inte är konstigt att det tog drygt fyra år att förhandla fram avtalet.
Hur Colombia ska få bukt med den vanliga brottslighet som växt under den långa konflikten är en annan fråga. Det tveklöst svåraste problemet är kokainet. Både högerextrema grupper, brottssyndikat, korrumperade politiker och affärsmän tjänar pengar på kokainet, även om det troligen är FARC som haft de största knarkinkomsterna.
Dessutom är mängder av fattiga småbönder beroende av sina odlingar av kokabuskar för sin försörjning. Varken kokabuskarna eller kokainet försvinner med fredsavtalet. Och pengarna det handlar om är enorma eftersom hela 70 procent av världens kokain kommer från Colombia. Att korruptionen inom militär, polis och rättsväsen är omfattande gör det inte enklare att stoppa kokaindustrin.
Regeringen kan bli av med en penningslukande huvudvärk
Dessutom finns en gerillarörelse till – ELN. Den är långt mycket mindre än FARC, men för att det ska bli verklig fred i Colombia måste ju alla väpnade grupper lägga ner vapnen. Också medborgargarden, paramilitärer och våldsamma brottssyndikat måste bort.
Alla är medvetna om svårigheterna, men förhoppningarna är ändå stora. Colombia har så mycket att vinna. Regeringen skulle bli av med den penningslukande huvudvärk den dragits med i årtionden. Och om regeringen håller det den lovat skulle FARC äntligen få se den utveckling på landsbygden som under alla år varit det FARC har slagits för.
Men främst skulle en ”varaktig och stabil fred” kunna ge 46 miljoner colombianer chansen att kunna bygga sin framtid i ett normalt land.