– När jag kom till Sverige var jag rädd och deppig. Jag hade suttit i fängelse och torterats. Vi flydde för våra liv. Jag är ingen språkbegåvning men det jag lärde mig svenska och sen dess har jag jobbat. Jag har inte varit arbetslös en dag och jag tycker att jag gjorde ett bra jobb i Sverige, säger Juan Carlos stolt.

– Jag har 1000-tals elever som minns mig.

”Jag saknar den svenska skogen”

På en balkong på ett höghus i Vina del Mar vid Stilla havet vajar en svensk flagga. Där bor Juan Carlos och Pilar. Han berättar att det var något som kändes oavslutat efter en brådstörtat flykten till Sverige på 70-talet. När han flyttade tillbaka fick han jobb på sitt gamla universitet. Men barnen och barnbarnen är kvar i Sverige. Han pratar ofta med dem via Skype.

–Jag saknar Sverige, den svenska skogen och det svenska vädret, berättar Juan Carlos sorgset. Många som fått asyl men som flyttar tillbaka när det är fred i hemlandet lever med en konflikt i hjärtat. Mycket har förändrats under de åren man bodde utomlands.

Tappade kontakten

Det som också fick honom att flytta tillbaka var när hans ungdomskärlek Pilar hittade honom via Facebook.

Diktaturens Chile skilde det unga kärleksparet åt men de kunde aldrig glömma varandra. Juan Carlos fängslades och torterades och fick  asyl i Sverige.  Pilars pappa var militär och högerman, han tvingade sin dotter att göra slut med Juan Carlos som varit facklig aktiv och som stödde den socialdemokratiska presidenten Allende. Juan Carlos och Pilar tappade kontakten. Hon visste inte om att han flytt till Sverige.

Han var sen idrottslärare i grundskolan i Salem. Pilar gifte sig med en militär. Hon blev kvar i Chile.

–  Han har blivit så svensk , mer lågmäld, berättar Pilar.

”Jag bara grät när vi återsågs”

Under hela intervjun håller de varandra hårt i handen. Varje ögonblick tillsammans räknas. 

– Jag bara grät när vi återsågs på Arlanda. Han var så olik men ändå sig helt lik, berättar Pilar och kan inte hålla tårarna tillbaka.

– Jag är så tacksam för mina år i Sverige, och jag känner också att jag gav mycket under mina år i exil. Nu är jag lycklig att vara tillbaka i Chile men saknar mina barn, barnbarn också, berättar Juan.

Vännerna har slutat hälsa

Att återvända är inte enkelt, om det vittnar många som återvänt . De möts av kritik och förebråelser att ha lämnat landet medan de flesta blev kvar och fick lida under 17 år av diktatur. Många av Pilars vänner har slutat hälsa på henne för att hon nu lever med en före detta Allendesympatisör som flydde landet. 

– Jag inser att de egentligen inte var mina riktiga vänner, säger hon.

– Såren i Chile, indelningen i ”vi och dom” lever fortfarande kvar.