Arbai Ados bar två av sina barn på ryggen under den nattliga flykten från hembyn Kuntuwari. Foto: SVT

Hon flydde torkan och al Shabaab med två barn på ryggen mitt i natten

Uppdaterad
Publicerad

Omkring 600.000 människor tros ha flytt sina byar sedan november förra året. Bakom sig lämnar de förstörda skördar och död boskap – framför sig har de ett ovisst liv i dammiga flyktingläger. SVT Nyheter har träffat en av flyktingarna i ett läger utanför Mogadishu. 

Arbai Ados rygg värker. Ändå hänger hennes yngsta barn, dottern Faisa, på höften, som vore de en enda kropp. Jag ber henne att sätta sig ner och lättad sträcker hon ut sina magra ben på den tillplattade sanden, fortfarande med Faisa i famnen. Hon vandrade tillsammans med sin man och sina fem barn en hel natt innan de kom till huvudvägen och kunde få lift med en lastbil den 25 mil långa vägen till Mogadishu. Fram till huvudvägen bar Arbai de två minsta på ryggen.

Flydde mitt i natten

Att fly på natten, säger Arbai, var livsviktigt. För hembyn Kuntuwari ligger i ett område som styrs av jihadistgruppen al Shabaab, sydväst om den regionala huvudstaden Baidoa. 

– De låter ingen fly utan att betala något. Ofta hjälper det inte ens att betala dem. Vi som inte kan betala måste fly på natten, för då är kontrollerna mer slappa, säger hon.

Nu sitter vi bland ett 50-tal andra familjer i ett slags magasin, med korrugerad plåt som väggar, halm som tak och tillplattad sand som golv. Familjer, förresten, här finns nästan bara kvinnor och barn. Männen är oftast någon annanstans: i den torkdrabbade byn för att skydda de få ägodelar som fortfarande finns kvar eller ute på stan på jakt efter mat och ett tillfälligt påhugg.

LÄS MER: TV: Därför svälter människor – trots att mat finns

Torkan har plågat hembyn

Torkan har plågat deras hemby de två senaste åren, men det är först nu de tog det dramatiska beslutet att fly hembyn där Arbai bott i hela sitt 30-åriga liv.

– Vi bestämde oss när den sista kon dog. Före torkan hade vi 30 kor, vi levde på mjölken och då och då slaktades en ko och vi fick kött. Men den sista tiden fick vi äta av de självdöda korna och det är haram, en synd, enligt islam. Vi stod inte ut längre, säger Arbai. 

Arbais historia är ganska typisk. Ingen skolgång. Började vakta getter när hon var tio år. Gifte sig vid 15. Femton år senare har hon fött fem barn, från ett bröstbarn till femton år. Två döttrar och tre söner. 

– När torkan förstörde skörden, vattnet försvann från Juba-floden och boskapen dog, klagade barnen över att allt de fick att äta bara var lite torrt ris. Och de vägrade äta. Men nu förstår de situationen, de äter vad de får och klagar inte, säger Arbai sakligt.

LÄS MER: Hungerkris och svält – allt du behöver veta

”Försöker bara sova”

Jag frågar vad hon tänker på under nätterna.

– Jag tänker inte så mycket, försöker bara sova.

Barnen går i en provisorisk skola och just nu hålls den värsta hungern stången med sockerrikt te, ris och mjölk gjort på pulver, varor som kommit från Förenade Arabemiraten. Men Arbai är hela tiden livrädd för att maten ska ta slut, en tvångstanke hon bär med sig varenda vaken sekund på dygnet.

LÄS MER: Här riskerar miljoner svält

400.000 flyktingar i Mogadishu

Redan före krisen fanns 400.000 flyktingar bara i Mogadishu. Men i stället för att få dem att flytta tillbaka till hembyarna, som regeringen planerat, kommer nu tiotusentals nya flyktingar. Planerna på en återflytt får skjutas på en obestämd framtid. När jag frågar Arbai när hon tror att hon och familjen kan flytta tillbaka till Kuntuwari, säger hon:

– När det börjar regna, när Jubafloden finns där igen. Min hemlängtan är svår men torkan jagade bort oss. Just nu handlar det bara om att få mat.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.