I går morse, svensk tid, stormade polis borgmästarkontoret i huvudstaden Caracas och förde bort Antonio Ledezma som varit stadens borgmästare sedan 2008. Bara kort senare höll landets president ett tal där han anklagade Ledezma för att vara delaktig i en komplott för att störta regeringen.
Gripandet av Ledezma kom ett par dagar efter årsdagen av gripandet av en annan av den venezuelanska oppositionens huvudfigurer, Leopoldo López, som anklagas för att ha provocerat fram de protester mot president Nicolás Maduro som för ett år sedan varade i månader och sammanlagt krävde över 40 människors liv.
Oppositionen: Regeringen avleder uppmärksamhet
För en vecka sedan greps en pensionerad general och ett dussintal andra, också anklagade för att planera en statskupp. Trovärdigheten i president Maduros påfallande ofta förkommande anklagelser om komplotter och sabotage är inte särskilt hög. Oppositionen här i Venezuela menar att regeringen bara försöker leda bort folks uppmärksamhet från det faktum att inte mycket har fungerat som det ska sedan Maduro med tvekan vann presidentvalet efter Hugo Chávez död för två år sedan.
Å andra sidan är det ju sant att oppositionen mot Hugo Chávez, med USA:s goda minne – och kanske direkta hjälp – genomförde en militärkupp för drygt tio år sedan. Högerkrafterna i Venezuela har inte gjort sig kända för rent spel och demokratiskt nit.
Men nu har regeringens kassako sinat. Den generositet mot landets fattiga – och politiska allierade runt om i världen – som Chávez visade byggde helt och hållet på oljepengar. (Parallellen till Rysslands president Vladimir Putin är slående.) Och regeringens försök att med hjälp av en orealistisk växelkurs hålla nere priserna på mat och andra konsumtionsvaror byggde på att oljeinkomsterna var skyhöga. Det går inte längre.
”Allt finns att få tag på, men det kostar mycket”
Så vad händer? Jo; landets industri slutar att producera, för alla affärer går med förlust. Och när en USA-dollar på svarta marknaden är värd 180 bolívares, som valutan här heter, men företag tvingas sälja sina dollar för 6,3 bolívares – den officiella kursen, ja då slutar marknaden att fungera.
För vanligt folk handlar det konkret om varubrist. Inte ens på det lyxhotell där jag bor kan man få mjölk i kaffet. Blöjor, toalettpapper, schampo, mjöl, är andra bristvaror. Efter några dagar här inser jag att i princip finns allt att få tag på. Men det kan kosta mycket pengar och ta mycket tid. Fast just mjölk verkar nästan omöjligt.
Och det mest tragiska är kanske att just dem som Chávez och hans efterföljare säger sig slåss för är de som nu får betala. Med en minimilön på 5000 bolívares går det ju bra att köpa ett kilo socker för 18. Men om det sällan går att hitta socker och man måste stå i kö en halv dag för att köpa en kyckling, så känns det ju sämre. Den som kan betala fyra gånger mer behöver inte stå kö.
Presidenten tappar stöd
Och bensinpriset – något mer absurt i världsekonomin tror jag inte finns, och så har det varit sedan långt innan Hugo Chávez kom till makten. Adrián, som kör mig runt i stan, säger att han fyller sin tank för fyra bolívares. Det är fem kronor enligt officiell kurs, men i verkligheten är priset för en tank bensin – läs och häpna – mindre är tjugo svenska öre!
Alla, också de mer upplysta i regeringen, vet att det här är ohållbart. Men regeringens strategi verkar vara att skapa en bild av att oppositionen ständigt saboterar ekonomin och konspirerar för att göra statskupp för att hålla näsan över vattnet fram till parlamentsvalen i december. Fast nu hänger Maduro på repen; i opinionsundersökningarna har han stöd av 22 procent av väljarna. Om man är konspiratoriskt lagd är det kanske inte oppositionen som har mest intresse av att det politisk/ekonomiska kaoset i Venezuela till sist faktiskt leder till en statskupp.