Jag var på nyhetsresa i södra Mexiko för att rapportera om de 43 studenter som försvunnit- troligen mördats av polisen – då ringer chefen från Stockholm, klockan 5.00 på morgonen

– Du måste bryta det du gör och åka till Ferguson för att bevaka upploppen, lyder beskedet.

Jag åker ut till flygplatsen i Mexiko City och via Houston i Texas landar jag i St Louis. Skakande av köld i mina sommarkläder går jag live från Ferguson i morgonsändningarna svensk tid. Upploppen hade lugnat ner sig. Jag tar ånyo kontakt med chefen. Ska jag åka hem till Washington nu ?

”Stanna kvar”

Det är Thanksgiving imorgon, det kommer att vara kav lugnt, alla tar paus och är hemma för att äta ugnstekt kalkon med silverlök i gräddsås, invänder jag.

– Stanna kvar och berätta att det är lugnt igen, blir det obevekliga svaret.

Klockan 8.00 Thanksgiving morgon stämmer jag träff med en fotograf- vi har nu på tre timmar på oss att filma, intervjua människor, hinna tillbaka, redigera och skicka hem inslaget så att det hinner gå i Rapport kl 19.30.

Det är med andra ord VÄLDIGT bråttom. I det läget längtar vi journalister efter ett drömscenario. Mitt var ganska enkelt: Fergusonbor som inleder Thanksgiving med en gudstjänst, sida vid sida trots allt.

Jakten på drömscenariot

Vi åker runt i ett helt öde Ferguson. Det är kallt. Inte en själ syns på gatorna. Då får jag syn på en kyrka och det står minst 40 bilar på parkeringen! Vi tvärnitar, jag rusar uppför kyrktrappan, sliter upp kyrkporten och möts av ett hundratal personer som står och håller varandra i händerna – de vänder sig  om och tittar förebrående på mig, den kvinna som just stört deras andakt. Alla är vita! Funkar inte!

Jag mumlar nåt ursäktande, drämmer igen kyrkporten och rusar ut till bilen igen. Nästa drömscenario: Kalkon i ugnen, Fergusonbor som firar tacksägelsedagen, trots allt. Kan funka.

En man i en bil

En ensam svart man sitter i en bil på en parkering. Tvärnitar bilen igen, rusar fram. Hälsar lite snabbt och ryter sen: ”Har du en fru och om du har en fru, har hon en kalkon i ugnen ?”. Mannen besitter en beundransvärd fattningsförmåga, tittar på kvinnan med den vilda blicken och säger bara: ”Ja”.”Bra”, ryter jag”får vi komma hem nu och filma henne i ert kök?”.

”Jag ska kolla” svarar denna underbara person och ringer sin fru. Då hör jag kvinnan svara det jag inte ville höra. Det var ”NO WAY!”. Inte svårt att tolka.

Långt ifrån bilden av försoning

En timme har gått. Vad gör man? Vi intervjuar mannen om upploppen. Vi intervjuar några vita Fergusonbor som sopar glassplitter, filmar den vandaliserade kyrkan. Tomma gator.

Vi åker tillbaka till hotellet och fyllda av ursäkter skickar vi hem detta torftiga inslag, så långt ifrån de bilder av försoning och gemenskap vi VISSTE att vi hade kunnat få.

Några timmar sedan twittrar Helle Klein: Så starkt reportage av Erika Bjerström om rasbråken i USA. Jag känner då att jag älskar Helle Klein.