Viktigt för de drabbade, viktigt för att omvärlden ska förstå och viktigt för att alla gemensamt ska kunna hjälpas åt att begränsa och förhoppningsvis stoppa spridningen av det dödliga viruset. Och det andra svaret är: Det finns risker men de går att hantera.

I Rapport söndagen den 31 augusti visades vårt reportage från Läkare utan gränsers ebolaklinik utanför Monrovia i Liberia. Här vårdas 120 patienter inne i tre tält innanför ett så kallat högriskområde. Några tillfrisknar men de flesta dör.

Mellan högriskområdet och lågriskområdet finns slussar där vårdpersonalen klär av sig sina skyddsdräkter som sedan bränns. Vi vistades utanför högriskområdet men alldeles i närheten av misstänkta ebolafall som väntade på att få plats i den fullbelagda kliniken.

Här är vår förklaring

Många undrar hur vi vågade vara där.

Här är vår förklaring: I länder med en fungerande sjukvård skulle ebolan aldrig utvecklas till en epidemi.

Där skulle smittade identifieras, isoleras och många skulle också räddas med dropp, smärtstillande och febernedsättande mediciner. För även om det inte finns någon medicin eller något vaccin mot ebolaviruset, fungerar oftast en medicinering som ovan om den sätts in tidigt och patienten för övrigt är frisk.

Framför allt begränsas epidemin eftersom de misstänkta patienterna snabbt isoleras och därför inte kan smitta andra.

Kollapsad sjukvård

Men i Liberia, Sierra Leone och Guinea fungerar inte sjukvården. Och den bristfälliga sjukvård som fanns före epidemin har nu i prinicip kollapsat. Det innebär att de allra flesta som drabbas av viruset blir kvar hemma. Bostäderna är trånga och det är närmast omöjligt för de andra familjemedlemmarna att undvika nära fysiskt kontakt med den sjuke.

För hur ska en mamma undgå att ta hand om sina sjuka femåring som kräks och bajsar på sig? Och de som drabbas av ebolaviruset har ofta redan sjukdomar som malaria, tbc och hiv – sjukdomar som sätter ner immunförsvaret – och därmed minskas överlevnadschanserna.

Undviker kroppskontakt

För oss som kommer utifrån och inte arbetar med att vårda de sjuka gäller i princip en enkel och överskuggande regel: Undvik alla former av kroppskontakt.

Inga handslag, inga omfamningar, inte ens ens en vänskaplig klapp på axeln.

Men även om viruset är mycket smittsamt krävs ändå att det, via den smittades kroppsvätskor, kommer in i en annan människas slemhinnor eller blodsystem via mun, näsa, öron, ögon eller sår. Det innebär att viruset måste ha en vätska som värd.

Utan värden – saliv, spyor, blod, avföring, sperma, svett – överlever inte viruset.

Döda kroppar är smittsamma tills de börjar förmultna. Det beror på att virusmängden är mycket hög i dödsögonblicket och att kroppen utsöndrar stora mängder kroppsvätskor i form av blod, svett, saliv avföring och så länge viruset har kvar sin fuktiga värd, kroppsvätskan, överlever det. Men i samma ögonblick vätskan torkar dör viruset. Smittan är inte luftburen.

Undviker högriskområden

Tre av fyra smittade är kvinnor. De är kvinnor som tar hand om sina sjuka familjemedlemmar och det är ofta kvinnor som rent fysiskt vårdar sjuka patienter i sjukvården. En stor del av de smittade är också personer inom sjukvården.

Många har också smittats när de tagit hand om ebolasmittades kroppar. I Liberia är det familjen som tvättar, berör och vårdar kroppen innan den begravs.

Vi som journalister får inte vara inne på högriskområdena på de tre ebolakliniker som finns i Liberia. Vi kommer inte att besöka folks bostäder. Vi bor på ett bra och tryggt hotell där all personal varje dag feberscreenas innan den släpps in byggnaden. När vi rör oss utanför hotellet tvättar vi händerna regelbundet i alkogel och klorin. Vi undviker all kroppskontakt. Vi har heller ingen anledning att vara alldeles i närheten av döda kroppar.

Liten risk

Slutsatsen är att om vi inte rör oss inom ebolaklinikernas högriskområden, hemma i folks bostäder, i närheten av döda kroppar, är risken för att vi ska drabbas av ebolan extremt liten.

Om olyckan skulle vara framme är inkubationstiden mellan två dagar och tre veckor. Under inkubationstiden smittar inte viruset. Det är först när de första symptomen börjar visa sig som smittsamheten börjar och sedan växer den med att sjukdomen blir värre och värre. Mest smittsam är den sjuke i dödsögonblicket.

Det betyder att vi teoretiskt skulle kunna ha med oss smittan hem i max tre veckor om vi skulle smittas sista dagen vi är i Liberia. Eftersom vi är medvetna om att alla symptom med feber, huvud- och muskelvärk, buksmärtor skulle kunna innebära att vi fått viruset, tar vi oss genast till Karolinska sjukhuset, som har en effektiv sjukvård.

Risken vägs mot vikten

Det finns förstås aldrig en hundraprocentig garanti att inte drabbas. Att trängas tillsammans med en smittad i en folksamling eller i en fullsatt buss som nyser, spottar eller kräks kan teoretiskt utgöra en risk.

Om kroppsvätskan hamnar på händerna, man torkar sig i ögonen eller petar sig näsan kan viruset tränga in i kroppen. Men vi reser i en enda bil som vi inte byter. Vi försöker hålla en gräns för hur nära vi kommer folk.

Jag och Marco Nilson har, i likhet med några andra utländska journalister och utländska hjälparbetare här i Monrovia, bedömt att riskerna är acceptabla sett i förhållande till vikten att berätta historien om hur just rädslan och paniken verkar paralyserna det internationella samhällets vilja och möjligheter att hjälpa tre utsatta fattiga nationer i Västafrika.