Livet blir nog inte en större kamp än 4000 meter nere ihavsdjupet. Men de flercelliga svampar som forskare hittat som fossil djuptnere i Stilla havet var inte bara tvungna att tackla syrebrist,temperaturvariationer och näringsbrist. De var även begravda 240meter nere i berggrunden på havets botten.

Överlevnadskonstnärer

Svamparna lyckades dock överleva. Derashemlighet har visat sig vara ett alldeles speciellt samarbete med enannan organism. Det visar en ny studie från Naturhistoriskariksmuseet som nu publiceras i tidskriften PLOS ONE.

– Svamparnahar levt i ett symbiosförhållande med en typ av bakterie, berättarMagnus Ivarsson, forskare i paleozoologi vid Naturhistoriskariksmuseet.

Utnyttjade bakterier

Genom att genomlysa fossilproverna med energirikaröntgenstrålar från en så kallad synkrotron har forskarna kunnat seatt svampkolonierna alltid levde tillsammans med en viss bakterie.Det speciella med dessa bakterier var att deras mat bestod av den energisom finns lagrad i järn i omgivningen.

Det gör att forskarna troratt svampen i sin tur överlevde genom att äta av denna ”järnätande” bakterie.

Så vad fick då bakterien i utbyte?

– Det kan vara så attbakterierna fick koldioxid av svamparna när dessa andades, menarMagnus Ivarsson.

Totalt mörker

Genom att utnyttja bakteriernas förmåga att byggabiomassa med hjälp av energin i järn kunde svamparna alltså få tagpå mat även i det totala mörkret, där inga organismer kan användasolljus för fotosyntes.

– Mycket tyder på att det än i dag finnsliknande samarbeten i den här miljön, men det är mycket svårt attfå upp intakta prover med levande organismer från dessa ofantligadjup, säger Magnus Ivarsson.

Trängdes med växande mineral

Forskarna har även kunnat se att svamparna var tvungna att klara av ännu ett problem när mineral växte till och fyllde håligheterna där svampkolonierna levde. Men svamparna gav sig inte utan fortsatte att växa inuti mineralet och borrade tunnlar ut till mineralytan.

– De var helt klart tvungna att klara av många olika problem, konstaterar Magnus Ivarsson.

Som en annan planet

Djuphavsbottnarna är den störstalivsmiljön för olika mikroorganismer, men vi vet fortfarande mycketlite om hur dessa ekosystem fungerar.

– Vi har precis börjat skrapai det här men det finns troligtvis mycket, mycket kvar attupptäcka, menar Magnus Ivarsson:

– Det är som att utforska livet påen annan planet.

Referens: Ivarsson, M. et al (2015) ”A fungal-prokaryoticconsortium at the basalt-zeolite interface in subseafloor igneouscrust.” PLOS ONE, DOI:10.1371/journal.pone.014106