M berett att fälla regeringen
Moderatledaren Anna Kinberg Batra. Foto: TT
Debattinlägg

”Inga trovärdiga politiker agerar så här”

Opinion ·

”Den hittillsvarande passiva oppositionsrollen som M iklätt sig är nu bruten, och partiledningens omsvängning i frågan är verkligen att gratulera”, skriver Finn Bengtsson (M).

Om debattören

Finn Bengtsson
Riksdagsledamot (M)

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Äntligen! Den 19 januari 2017 är en glädjens dag i Moderaternas historia. Det var då partiledningen kom till insikt om vad våra medlemmar, väljare och sympatisörer hela tiden har förväntat sig av oss i opposition – en aktiv oppositionspolitik!

Genom förslaget från partiledaren Anna Kinberg Batra att hon vill att alliansen går fram med ett gemensamt budgetalternativ så snart som möjligt, så tar moderaterna tillsammans med Kristdemokraterna på sig ledartröjan för att föra en politik som kan komma att befria statsminister Stefan Löfven (S) från att tvingas ta med galet många, för Sverige direkt skadliga, politiska förslag, i ett aktivt budgetsamarbete med Vänsterpartiet.

Den hittillsvarande passiva oppositionsrollen som M iklätt sig är nu bruten, och partiledningens omsvängning i frågan är verkligen att gratulera.

Min arbetsglädje att mycket aktivt företräda det parti jag representerar i riksdagen har äntligen återkommit, och det med full kraft!

Även om dagens besked från den moderata ledningen är viktigt trendbrott för att slå in på en ny väg med en aktiv oppositionsroll, så återstår mycket arbete för att detta ska förverkligas med en borgerlig budget som vinner riksdagens bifall.

Det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång! Först måste vi, M och KD, övertyga Centerpartiet och Liberalerna om att vi alla måste anstränga oss för att få ihop ett gemensamt budgetalternativ.

I ljuset av Annie Lööfs omedelbara reaktion på M:s utspel idag, att hon och C inte är beredda att lägga fram en gemensam budget som med stor sannolikhet får passivt stöd av Sverigedemokraterna, så anas en viss uppförsbacke i det politiska hantverk som nu måste till i alliansen.

När L strax därefter meddelat samma sak, så återstår definitivt behov för påtryckningar och övertalningsförsök innan den borgerliga oppositionen kan enas.

Trots uppförsbacken för M och KD just nu ska vi inte glömma bort att alliansens partisekreterare alla tagit i hand på att alliansen ska gå till val på ett gemensamt manifest, och då krävs trots allt en gemensam budget.

Dessutom lade alliansen fram en gemensam inriktningsbudget under våren 2015, även om man sedan paradoxalt nog fegade ur och inte stod upp för denna i skarpt läge när den skulle röstas om i den 16 juni 2015.

Allianspartierna återkom med egna budgetmotioner hösten 2015 som till stora delar var samskrivna för att kunna överföras även till en siffersatt detaljbudget om ett läge för maktövertagande skulle yppas. Så nog bör det finnas förutsättningar för att så småningom få med även C och L för en gemensam budgetmotion.

Det viktigaste för M idag är att markera sin vilja att faktiskt ta över budgeten och kanske till och med regeringsmakten så snart detta är möjligt och helst innan 2018!

Nu återstår att se hur C och L ska möta sina medlemmar och väljare med det omedelbara beskedet att de inte är beredda till borgerlig samverkan fullt ut för en så aktiv oppositionspolitik som möjligt.

Jag är inte säker på att partiledningarna i C och L har sitt fotfolk med sig i denna uppfattning, precis som ledningen i M nu har insett. Detta kan medföra samma typ av irriterad internkritik hos C och L som de i så fall knappast kan låta bli att lyssna på.

Hoppet om en gemensam alliansbudget för Sveriges bästa har åter börjat att leva, och det vill jag idag tacka min partiledning för.

Man ska i detta sammanhang också inse att det endast krävs att tre av fyra allianspartier är överens om en gemensam budget för att denna kan vinna kammarens bifall i en omröstning i riksdagen redan till sommaren och sedan till hösten i år! Två och ett halvt år har gått till spillo.

Sverige har under denna tid allvarligt skadats av den gemensamma ekonomiska politik som de rödgröna plus V kunnat föra i ostört bo trots att en riksdagsmajoritet varit så tydligt emot detta.

Jag kan därför tycka att smolket i glädjebägaren är att så ytterst få har bistått mig i att aktivt försöka påverka vår partiledning från bland annat riksdagsgruppen till att komma till dagens insikt.

Hade flera, som valde att aktivt motarbeta och i vissa fall till och med smutskasta mig så sent som för en vecka sedan, istället hjälpt till att påverka vår ledning kunde denna omsvängning ha åstadkommits betydligt tidigare.

Då hade också möjligheterna att vi hade kunnat få till stånd en gemensam alliansbudget som samtliga allianspartiers ledamöter i riksdagen kunde rösta på ökat, och en onödig splittring av borgerligheten som ett tydligt regeringsalternativ till de rödgröna undvikits.

Det blir nu mest pinsamt att höra mina tidigare ”antagonister” i riksdagsgruppen applådera partiledningen som nu äntligen svängt 180 grader i budgetfrågan.

Samma personer som bara för någon vecka sedan hyllade partiledningens visdom för den då gällande omvända linjen. Det är inga trovärdiga politiker med eget civilkurage och väljaransvar som agerar så.

Det är också ett besked som väljarna borde förmedla till dem i nästa val eftersom de så uppenbart inte begriper detta själva.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.