Så kom påven till Sverige. Senast var 1989 då Johannes Paulus II kom och inneslöts i en välvillig nyfikenhet.

Nu anländer Franciskus. Och var Johannes Paulus II populär, så är Franciskus älskad. Och kärleken är som bekant ett rus som kan få oss att tappa omdömet.

Vi ser bara se det positiva i den andre, så länge förälskelsen varar.

Men visst är Franciskus en inspirerande person som på kort tid reformerat katolska kyrkan på två sätt.

Franciskus storstädar i Vatikanens korrumperade byråkrati och ekonomi. Det är absolut nödvändigt.

Han har också gett den katolska kyrkan ett nytt tilltal. Franciskus strör inte fördömanden omkring sig. Han är vänlig och förstår att vardagslivet kan vara svårt och komplicerat.

Kanske är han den farfar vi alla önskar oss.

Men är det inte märkligt att vi blir så överväldigande glada för att påven talar vänligt till oss? Borde vi inte kunna förvänta oss det av alla som säger sig vilja företräda Jesus och evangeliet?

Jag tror inte Franciskus är en dubbelnatur. Han menar vad han säger och han vill alla väl. Men det är lätt att övertolka honom.

Franciskus säger, ”vem är jag att döma” när han får frågor om homosexualitet.

Det är stort steg från föregångaren Benedikt XVI:s ord om homosexuella handlingar som ”i sig onda”. Men ingenting tyder på att Franciskus är beredd att ge homosexuella likaberättigande.

Franciskus visar förståelse för frånskilda och omgifta. Men det är långt kvar till att låta katoliker göra det bästa av sina liv efter ett misslyckande. Fast det gör förstås katoliker i alla fall.

Livet övervinner oftast dogmatiken.

Franciskus vill öka kvinnors inflytande i kyrkan. Det är utmärkt, men alldeles otillräckligt. Några tecken på att påven skulle vilja verka för jämställdhet i katolska kyrkan syns inte till.

I stället argumenterar Franciskus för en komplementär människosyn där män och kvinnor har olika roller. Män leder, kvinnor tjänar.

Franciskus är också orubblig i sitt nej till abort och konstgjorda preventivmedel.

Tio tusentals kvinnor skadas eller dör i sviterna av illegala aborter. Aborter som många gånger har sin djupaste orsak i den stigmatisering av utomäktenskapliga graviditeter som kyrkan kraftigt bidrar till.

Miljoner fattiga familjer sitter fast i sitt armod på grund av för många barn. Att då argumentera för så kallad naturlig familjeplanering är närmast enfaldigt.

Det är en ståndpunkt som förutsätter den okunnighet och avsaknad av erfarenhet som kan förväntas hos celibatärer.

Män som valt bort sexualiteten och som därför borde akta sig för att hysa bestämda åsikter om en del av livet de per definition inte skall känna till.

Min kritik kan bemötas med invändningen: Är du förvånad över att påven är katolik? Men så enkelt är det inte.

Katolska kyrkan lever i ständig reformation.

Upphör förändringen, hamnar den helt i otakt med det samhälle den verkar i, blir den en sekt. Det är jag säker på att Franciskus inte vill.

Så kanske kommer Franciskus att överraska mig. Jag hoppas det.