Boken Alice i Underlandet från 1865 har ju skildrats i många olika versioner på scen och film. Hur fungerar den som balett?

– Det här är balett med extra allt, danskonst på vassast tänkbara tåspets, med hopp i högan sky och ordentlig snurr. Och eftersom Alice har blivit lite äldre här, typ fjortis, så öppnar det också för romantiska pas-de-deuxer. Så – ja, här har Alice i Underlandet blivit en storslagen balett. Möjligen kan man fråga om den funkar som gestaltning av Lewis Carrolls epokgörande barnbok. För att till fullo förstå varenda scen och karaktär ska man nog ha tagit examen i Alicologi.

Men det här ska ju vara en familjeföreställning?

– Viktigast är ändå att den här underbara surrealismen i Underlandet går fram, och det gör den. Som till exempel den leende undflyende Cheshire Cat som är en av föreställningens höjdpunkter. Eller den galne hattmakaren som steppar fram i sin vansinniga tebjudning. Ett avsiktligt stilbrott i en koreografi som annars är helt klassisk i karaktären. Och som kräver Kungliga Baletten, som ju är Sveriges enda tåspetskompani.

Är det då tåspets på toppnivå?

– Ja det får man ändå säga. Jag såg det andra laget, med den brasilianska Alice – Luiza Lopes – och ryska Daria Ivanova som den hjärtlösa Hjärter Dam, en virtuos roll som ställer krav på både superteknik och komik. Alice är ett jätteparti som kräver kondition som heter duga. Hon är på scen så gott som oavbrutet i denna tretimmarsbalett.

Och musiken?

– Originalmusik, originell och omväxlande – och maffig så det förslår. Den matchar verkligen överdådet, färgrikedomen och prilligheten, också i scenografin som är ett smärre underverk, det med.  Very British, inte utan äkta engelsk kitsch.

Så det här ska man se?

– Ja, om man kan. Den går tio gånger till nu i maj. Hoppas att den kan bli ett repertoarverk, att Alice kan bo här länge.