Årets skönlitterära Augustpris gick till Marit Kaplas Osebol, den hörde inte till de förhandstippade, men är heller ingen riktig skräll: De senaste åren har påtagligt många av de böcker som nominerats till det skönlitterära priset utspelat sig på landsbygd och bland minoritetsgrupper, långt från storstad och majoritetskultur, så också Kaplas bok. 

Osebol är en liten by i norra Värmland där affären har lagts ner och befolkningen blivit allt äldre, även om det flyttat in en del  nya människor på senare år. Marit Kapla är själv född i Osebol, hon gick skola och bodde inackorderad i Torsby och fick sedan smak för storstaden, men hon åkte hem till byn för några år sedan och la bokstavligen örat mot den.

Hon har intervjuat nästan alla invånare – ett drygt 40-tal i åldrar mellan 18 och 93 – och har sedan ur ett stort material lyft ut pregnanta rader som löper som en lång kollektiv diktberättelse över drygt 800 sidor, det är journalistik omvandlad till poesi.

Osebol är på ett plan en hyllning till landsbygden, till ett levnadssätt som innebär att alla känner alla, men också har en stor frihet att utforma sina liv nära natur och mänsklig gemenskap utan att ge avkall på personlig integritet och udda intressen. Alla kommer också till tals, Kapla gör ett urval, men hon censurerar inte. Någon hävdar att muslimer och svenskar inte passar ihop medan en annan menar att asylboendet kommer att rädda byn, ge arbetstillfällen och ungdom.

För dem som bor i byn är den världens centrum, periferin är långt borta, byn klarar sig själv trots brist på infrastruktur. En vedspis, odlingsbar jord och vilt i skogen räcker långt. De många rösterna formar sig till ett körverk med en repertoar som oftast går i dur. Livet på den svenska landsbygden må vara osynligt från huvudstaden, men det är inget dåligt liv för det.