Alejandro Leiva Wenger är en förvillelsernas intrigör. Med ömhet om människorna och ett lekfullt humör undersöker han de mänskliga sprickorna och det virrvarr av livslögner vi nästlar in oss i.

Våra svagheter och självbedrägerier blottlägger han genom att dra dem till sin spets i komiska pjäser med tragisk klangbotten. I sin stora genombrottspjäs Minnesstund utforskade han sanningsbegreppet och det subjektiva minnet.

I Arvet visar sig den objektiva sanningen, om nu en sådan finns, vara alldeles central för utgången. Pjäsen är något så udda som en existentiell fars om det kanske allra mest tragiska, nämligen insikten om att man kan komma att drabbas av en grym och obotlig sjukdom, men inte kunna göra något åt det.

Klara löper 50 procent risk att bära på samma genmutation som sin far och därmed drabbas av danssjukan Huntingtons syndrom. Pjäsen kretsar kring den brännande frågan huruvida hon ska testa sig eller fortsätta leva i ovisshet. Detta medan hennes mamma är till synes obekymrad och dessutom har inlett en hemlig relation med den bortgångne faderns bästa vän. Dottern Klara svarar genom att både curla och kontrollera.

Till konstruktionen är manuset, som tränger allt längre in i hemligheternas labyrinter, inte helt olik en svänga i dörren-komedi. Men här är dörrarna inbyggda i intrigen. Det är uppenbart att Leiva Wenger har haft roligt då han skrev och trots att texten bitvis är väl explicit för min smak lyckas den överraska.

Om första akten är nästan genomgående lättsam så präglas andra akten av eftertanke och förtvivlan. Ett smart drag; det är fler än Lars Norén som har förstått att gapskrattet gör oss öppna för bråddjupen.

Regissör Frida Röhl har låtit ensemblen ta ut svängarna i känsloregistren. De släpper på i förväxlingens alla ljuvliga överuttryck. Det är modigt, särskilt med tanke på att vi bara är åtta i publiken, synligt och bekvämt uppradade i sköna fåtöljer. Men också vi är mer utsatta där vi sitter och det är omöjligt att inte dras med i ensemblens glädje över att få spela.

Och jag tror att Folkteatern/Riksteatern har gjort rätt i att välja komedispåret. När jag sitter och gnäggar i teaterfåtöljen upptäcker jag hur jag har saknat att just få skratta tillsammans. På Folkteatern blir det tydligt att teaterupplevelsen är så mycket mer än själva pjäsen.