Åsa Linderborg skildrar metoo-hösten 2017 i dagboksform i sin nya bok ”Året med 13 månader”. Foto: TT

Åsa Linderborg gör en falsk historieskrivning om #metoo

Uppdaterad
Publicerad
ANALYS ·

Åsa Linderborg sammanfattar metoo-hösten 2017 i dagsboksform i sin nya bok ”Året med 13 månader”. En berättelse som svänger, men bokens historieskrivning är en illusion, och det vore djupt beklagligt om den vinner terräng, skriver Kulturnyheternas Per Andersson

Per Andersson

Kritiker

Jag drogs med. Jag blev som alla andra. Det är de centrala begreppen i Åsa Linderborgs berättelse om den text hon skrev den 5 december 2017, som ledde till att hon blev klandrad av Mediernas Etiknämnd (MEN) för att ha ”grovt brutit mot god publicistisk sed”.

Det är synnerligen allvarlig kritik. 25 metoopubliceringar har fällts av MEN, men bara två för grovt brott mot god publicistisk sed och bara en som inbegriper kulturchefen på en av landets största tidningar. Linderborg lämnade följdriktigt kulturchefsposten sommaren 2019.

Sedan satte hon sig, förstår vi nu, att skriva en tjock dagboksroman som ska tvätta hennes gärning fri från skuld.

”Jag rycktes med”, skriver hon i en av dagbokens stunder av självprövning. ”Jag blev som alla andra.”

Hon drogs med, upprepar hon också i intervjuerna, och då råkade hon skriva det där beklagliga om Benny Fredriksson.

Minnet är kort i vår tids mediala virvelströmmar. Men verkligheten är ändå verklig. Det vore djupt beklagligt om Åsa Linderborgs historieskrivning vinner terräng.

I Åsa Linderborgs berättelse har hon själv rollen som ledande kritiker av publicistiska övertramp under metoo. Ett konststycke med tanke på att det var hon som stod för ett av de allra grövsta övertrampen.

Som i alla stora illusionstrick sker bluffen mitt framför ögonen på oss: i påståendet att hon blev som alla andra – vilket för övrigt är en infam smutskastning av alla andra journalister, publicister och debattörer som rapporterade om #metoo och dess omvälvande betydelse utan att grovt bryta mot god publicistisk sed.

Linderborgs grundläggande scenbild är, som illusionistens, en synvilla.

Det var inte ”alla andra” som skrev att Benny Fredriksson tvingat en skådespelerska till abort. Det var Åsa Linderborg, med kulturchefens hela publicistiska pondus. Publiceringen kan omöjligen beskrivas som att hon ”drogs med” i något som redan pågick i andra journalistiska medier. När hon skrev det blev hon inte ”som alla andra”, tvärtom skilde hon ut sig ur flocken.

Det gjordes övertramp på många håll, namnpubliceringar som aldrig skulle gjorts i normala omständigheter. Men ingen så extrem, och så omdebatterad som den Aftonbladet och dess kulturchef fälldes för.

Det var ju dumt skrivet. Inget snack om saken, även Linderborg medger det.

Sedan sätter tvättningen igång.

Åsa Linderborg har skrivit något dumt. Den enklaste förklaringen är hon helt enkelt hade fel, tänkte snett. Men fel vill hon inte ha. Så felkällan måste ligga någon annanstans, när det nu blev så fel som det blev.

För att räkna hem sin ekvation – med det axiomatiska värdet Åsa Linderborg = har rätt – måste hon tillskriva metoo ett negativt värde. Mera nyanserat i den tjocka boken, entydigare i de korta intervjuerna som når många fler. Men i stort: metoo var inte en god befrielserörelse, det var ett slags vansinne. Då löser det ut sig: 

Metoo var en dålig sak. Hon ensam kämpade emot, men vacklade en gång, hon drogs med och blev som alla andra. Nu när stridssåren är läkta fortsätter hon kampen. 

En berättelse som svänger, onekligen, men den är inte sann för det.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.