Betyg: 4 av 5
Regi: Athina Rachel Tsangari
I rollerna: Ariane Labed, Vangelis Mourikis, Evangelia Randou, Yorgos Lanthimos
Marina har en säregen, nästan incestuös, relation till sin döende far, hon driver omkring i en i det närmaste avbefolkad liten industristad, hänger med kompisen som lär den socialt och emotionellt lätt handikappade Marina att tungkyssas.
I Marinas teve, och vad det verkar även i hennes sinne, är det den gamle naturfilmaren Richard Attenborough och hans biologistiska världsåskådning som regerar.
Regissören Athina Rachel Tsangari är grekiska men filmutbildad i USA, där hon hängt och jobbat med coola namn som Quentin Tarantino och Roberto Rodriguez och hon hade till och med en minibiroll i Richard Linklaters generationsfilm ”Slacker” från 1991. Det här är hennes andra regi-insats men främst har hon producerat, inte minst det grekiska Oscarbidraget ”Dogtooth” som vann Bronshästen på Stockholms filmfestival i fjol och som kommer på svensk repertoar först i juni. Det är en skruvad ond liten pärla om maktmissbruk (regisserad av Giorgos Lanthimos, som faktiskt dyker upp i ”Attenberg” som Marinas första älskare).
Även ”Attenberg” är en egenartad upplevelse; en distanserad, lätt autistisk skapelse – kanske ett tillstånd mer än en film – där huvudpersonerna går från fullständigt nollställt läge till att plötsligt med full inlevelse börja spela apa (bokstavligen alltså) eller utföra något som starkt påminner om Monty Pythons silly walk.
Det rör sig kort sagt om smått surrealistisk inslag, något som en ung debutant med konstnärspretentioner skulle kunna ta sig till, inte en erfaren filmarbetare som Tsangari, men de här små upptågen är inte alls så krystade som de må framstå, snarare lätt underhållande -och det rimmar väl med den autistiska tonen: När mänskliga känslor väl kommer ut, är det i rituella former.
Jag vet inte vad grekerna fått i fetaosten på senare tid, men det är ju sällan vi ser grekisk film här i Sverige och nu kommer det alltså två som visar upp ett Grekland långt från ”Zorba” och bouzoukimusik. Såväl ”Attenberg” som ”Dogtooth” är framförda med stenansikte, i skådespeleri och atmosfär, båda är gravt stiliserade och berättar kylslaget om mänskliga relationer, inte minst om sex och kontrollbehov.
Och även om ”Dogtooth” har en tydligare styrsel och bättre historia, utgör de båda klart intressant överkurs för cineasten med krav på det där lilla extra.
Fredrik Sahlin