Med flest svarta både bakom och framför kameran markerar Black Panther ett efterlängtat, men ständigt försenat, steg i filmvärldens utveckling och markerar behovet av representation på filmdukar och i tv-rutor.
– Black Panther är redo att bevisa för Hollywood att afrikansk-amerikanska narrativ har kraft att generera vinst från alla sorters tittare. Och än viktigare, att göra filmer om svarta människor är en del i att visa att deras liv är betydelsefulla, skriver journalisten Jamil Smith i The Times och gör kopplingar till filmens betydelse också för Black Lives-matter rörelsen.
Black Panther var världens första svarta superhjälte; T'Challa – härskaren av den fiktiva afrikanska nationen Wakanda – ett land som aldrig blivit kolonialiserat och som besitter Marvel-universets mest teknologiskt framstående samhälle. Inte minst på grund av landets tillgång på metallen ”vibranium” – den starkaste i världen.
Lanserades år 1966
Han kom till under medborgarättsrörelsens era i 1960-talets USA. Det bara några månader efter aktivisten Stokely Carmichaels välkända tal vid medborgarrättsmarchen i Mississippi. Ett tal som kom att uppmärksamma, och enligt vissa mynta, uttrycket black power – uttrycket för krav på jämlikhet och samhällsinflytande för den svarta befolkningen i USA.
Året var 1966.
De två serieskaparna Stan Lee och Jack Kirby – som redan tidigare tagit ställning för och plockat upp civilrättsliga frågor och aspekter i sina serier, bland annat med X-men från 1963, skapade nu en karaktär med syfte att fixa representationen av svarta superhjältar i sitt serieuniversum.
Och bara några månader efter att serien släppts i sin originalupplaga grundades den politiska organisationen Black Panther Party – De svarta pantrarna.
Något som för övrigt fick Marvel att, för att undvika kontrovers, en kort tid byta namn på sin protagonist till Black Leopard – Den svarta Leoparden – men återgick senare till ursprungsnamnet för att det första namnet besatt mer styrka.
Ofta bakgrundsfigurer
Många av de andra svarta superhjältar som följde Black Panther i spåren, som exempelvis Meteor Man, Blade och Catwoman (då med Eartha Kitt och Halle Berry i sina respektive roller som kattskurk), tog sig till televisionen och vita duken betydligt tidigare än Black Panther.
Och även om svarta superhjältar under de senaste åren synts i både DC och Marvel-produktioner har de oftast varit bakgrundsfigurer: som Ray Fishers Cyborg i Justice League, Samuel L Jacksons Nick Fury i The Avengers och Halle Berrys Storm i X-men-filmerna, så har en film i Black Panther-kalibern sällan skådats med sin megabudget och genomgående representation.
När planerna på filmen redan år 2014 presenterades var det inte heller någon som visste vilket klimat den skulle landa i. Den amerikanske presidentens hantering av protesterna i Charlottesville och inte minst hans beskrivning av Afrikas 54 nationer som ”shithole-countries”: har gjort att betydelsen som nu läggs på filmen utökats än mer.
Många menar därför att Black Panther är det skifte som Hollywood behöver för att kunna fortsätta in i en samtid där representation måste utkrävas. Serieskaparen och regissören Reginald Hudlin, som bland annat själv pennat Black Panther-seriens manus genom åren, säger till The Washington Post:
– Den här filmen kommer bli så stor, den kommer förändra Hollywood. Den kommer förändra perceptionen av svarta filmer.