Recension: Black Panther

Publicerad

Visst är det en till Marvelfilm om jakten på viktiga artefakter och ett rörigt slut där alla slåss mot alla, men det är också en av de mest originella filmerna i det ofta strömlinjeformade universumet.
Och tur är väl det, filmen slog rekord redan innan premiären i förköpta biljetter, och mycket talar för att den kommer bli en av de mest lönsamma blockbusters som manglats ut från Disneys superhjältefabrik.

Black Panther har funnits som seriefigur sedan 1966 men är den första svarta superhjälten som fått sin första storfilm, och är på ett symboliskt plan den ultimata popcornfilmen för ett Trump-USA som präglas av en ny våg av rasism.

Biopubliken introducerades till Black Panther i Captain America: Civil War (2016), där hans far dödades i ett bombattentat, vilket fungerade som en språngbräda till berättelsen om superhjältarna i Avengers som en metafor för USA som världspolis.

När Black Panther nu får sin egen film utspelar sig handlingen inte i USA, utan mestadels i det fiktiva Afrikanska landet Wakanda. Omvärlden betraktar nationen som ännu ett i tredje världen. Men skenet bedrar tack vare landets höga halter av metallen ”vibranium”, tydligen den starkaste i världen (vilket jag trodde var adamantium, materialet i mutanten Wolverines skelett, men jag kanske sov under Marvels fysiklektioner). Vibraniummetallens förmåga att absorbera kraft och omvandla den till ny energi, gör den till ett perfekt material för Black Panthers dräkt, som äter upp maskingevärskulor som godis och omvandlas sedan till renodlad rövsparkarenergi.

T'Challa, som är Black Panthers riktiga namn, är alltså kung över Wakanda, och han ställs mot den patosdrivne krigsveteranen Killmonger, som anser att Wakanda roffat åt sig alla rikedomar medan resten av världens svarta ättlingar lever i utsatta förhållanden.

På många sätt har Killmonger rätt till sin ilska, som också drivs av ett (för superhjältefilmer) klassiskt barndomstrauma.  Hans karaktär är mer komplex än många typiska skurkar, men framförallt är Michael B Jordan mycket mer karismatisk än Black Panthers Chadwick Boseman, och jag kommer på mig själv flera gånger med att hoppas att Killmonger ska lyckas genomföra sin statskupp.

Det blir en väl avvägd mix av spektakulära actionscener (en biljakt i Busan toppar) och mänskligt drama.

Det som verkligen lyfter Black Panther över många andra superhjältefilmer är regissören Ryan Cooglers detaljerade skildring av Wakanda. Han har använt afrofuturistisk estetik som kombinerar afrikansk historia med science fiction-element för att bygga en levande värld där primitiva stamsamhällen existerar bredvid superavancerad infrastruktur och vapenteknik. Filmens bästa scener är två svärdsdueller vid ett vattenfall.

Black Panther gör samma sak rätt som Thor: Ragnarök (den bästa Marvelfilmen hitills): det vill säga isolerar berättelsen till en egen planet där huvudkaraktärerna inte behöver trängas för mycket med resten av alla hjältar.

Fler skämt hade inte skadat, men man kan inte få allt här i världen.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet