För nio år sedan besökte jag den amerikanska författaren Philip Roth i New York. Lägenheten var toppmodern och hade en fantastisk utsikt över södra Manhattan. Vi pratade om fula ord, Nobelpriset och dåliga filmatiseringar av hans romaner.

Mest pratade vi om att åldras. Philip Roth var då 76 år gammal och hade skrivit den avslutande delen i en serie böcker med hans alter ego, Nathan Zuckerman.

I ”Vålnaden försvinner” gestaltas åldrandets realiteter och det är ingen vacker bild Roth tecknar.

– Det finns myter om den gyllene åldern. Gå in på en läkarmottagning för gamla människor och se hur gyllene det är, sade Philip Roth under intervjun.

Han låter Nathan Zuckerman bli både impotent och inkontinent. En självupptagen och bitter man som har svårt att acceptera tidens gång och att hans egen tid som framgångsrik författare och kvinnokarl är över.

Det är ironiskt och rörande på samma gång, eftersom Philip Roth var en stor författare som kunde göra det mest privata till något existentiellt och allmängiltigt. 

Hans blick väjde inte för det ärliga och intima, vilket väckte känslor hos läsarna. Han var också en hyllad skildrare av det amerikanska samhället som växer fram efter andra världskriget, med McCarty-perioden och medborgarrättsrörelsen.

Dessutom är hans erfarenheter av att vara en ung judisk man i hemstaden Newark, New Jersey, återkommande i hans författarskap. 

I lägenheten i New York låg det på ett bord flera böcker som handlade om polioepidemin  som härjade i New Jersey på 1950-talet. Det var researchmaterial för ”Nemesis”, som blev hans sista roman. 2012 förklarade Philip Roth att han var klar med författandet efter ett 30-tal böcker.

Ja, varför inte. Det är också en förmåga, att själv sätta punkt.