Julia och Cassie har varit bästa vänner sedan förskolan, men när de blir tolv glider de isär. Så småningom hamnar de i olika klasser i high school, Cassie får nya vänner, Julia försöker förstå vad som händer. Ett år innan hon ska börja college ser hon tillbaka på de år som ledde fram till den slutgiltiga skilsmässan.

Julia är berättare i Claire Messuds roman Den brinnande flickan, en sjuttonåring utan de vuxnas erfarenhet av livets gång: ”Någon gång förlorar alla en bästa vän” säger Julias mamma, som om det skulle kunna trösta. Det finns många romaner där unga berättares oskuld och hudlöshet ställs mot vuxnas okänsliga auktoritet eller rentav brutalitet, från Charlotte Brontës Jane Eyre till Mirja Unges berättelser, men i Den brinnande flickan är föräldrarna sina barns vänner, sympatiska  och förstående, de har bara inga bra förklaringar.

Vänskap liknar förälskelse

I stället återupplever Julia nyss förflutna händelser för att hitta svar: flickorna får hjälpa till på ett djurhem, Cassie blir svårt biten av en hund. Den sommaren får hon inte ha armen i vatten, i stället går hon och Julia på upptäcktsfärd i utkanterna av staden, de bryter sig in i ett nedlagt mentalsjukhus för kvinnor och inreder där ett hemligt rum åt sig. Vänskapen mellan de två flickorna liknar förälskelse: de gör allt tillsammans, utforskar varandras tankar och känslor, kan inte vara ifrån varandra. Så varför glider de isär?

Auktoritära uppfostringsmetoder

Det är delvis en fråga om klass: Julias föräldrar är välmående, kulturintresserad medelklass, Cassies mamma ensamstående sjukvårdsbiträde på ett hospice och aktiv i en bibelstudiegrupp. Där träffar hon en man, en läkare, som hon gifter sig med. Styvfaderns inte så renhjärtade intresse för Cassie tar sig uttryck i auktoritära uppfostringsmetoder. Mamman, som tidigare betett sig som en äldre syster, anpassar sig efter den nye mannens vilja.   

Även mindre i ögonfallande skillnader mellan flickornas levnadsvillkor smyger sig in i Julias berättelse. Båda svärmar för samma pojke som är kär i Cassie.  Det är inget som förmår störa flickornas vänskap, men plötsligt gör Cassie slut, börjar dessutom umgås med ”fel” sorts ungdomar och gör sig allt oftare oanträffbar för Julia.

”Sorgen är inte mindre hos den som lämnar”

Julia skildrar en stor sorg över en förlorad vänskap. Hon ser inte, eller kommenterar i alla fall inte, det hennes berättelse uppenbarar, att den som upplever sig som mindre privilegierad i en relation ofta är den som drar sig tillbaka, inte för att kärleken tagit slut, utan för att den någon gång i framtiden måste ta slut. Sorgen är inte mindre hos den som lämnar än hos den som blir övergiven.

Claire Messud har i sina tidigare romaner, på svenska finns Kvinnan på övervåningen (2014) och Sista livet (2000), framträtt som en stilistiskt driven författare med djupa insikter i mänsklig psykologi. När hon nu för första gången lägger berättarrösten hos en sjuttonåring måste hon avstå från mer vuxen analys och formuleringskonst. Julia är en tillbakadragen ung kvinna som trevar sig fram i sin berättelse på jakt efter svar hon aldrig får. Tonen är lågmäld men öppnar därigenom också sinnena för det som står mellan raderna. Den spänning som uppstår mellan berättarens unga röst och läsarens uppfattningsförmåga gör denna roman svår att lägga ifrån sig.