Det svåraste i alla berättelser om sekter, kulter och enväldiga ledare är varför. Varför går man med? Varför stannar man kvar, även när man känner att något är fel?

”Rörelser” närmar sig frågan genom Rakel (Jessica Grabowsky), en timid småskolelärarinna med sträng, kristen tro. Det är 1930-tal. Hon bor i en isolerad by i Tornedalen, smärtsamt vacker om sommaren och isande kall om vintern.

Byn hänförs av den kringresande prästen Korpela som ger dem en gemenskap att slutas upp kring, när han sedan lämnar byn står de spirituellt handfallna. Då får Rakels make Teodor (Jakob Öhrman) ett budskap från Gud om att han är profet. Rakel hamnar i ett läge där hon antingen får hänga med på frälsningståget fastän hon tvivlar eller hamna utanför gemenskapen, samhället och antagligen också äktenskapet.

Filmen är den första att spelas in på mestadels meänkieli, ett minoritetsspråk, vilket förstärker filmens kritik av hur isolering, fattigdom och oupplysning banar väg för självutnämnda gudar.

Men något saknas. Filmen är stramt kontrollerad, endast i små stunder släpps kaoset och hysterin lös och gör känslan av fanatism kännbar. Det är visserligen smart att inte falla åt sensationalism – och mycket i den nya ”profetens” misogyna hedonism är sannerligen sensationellt – men det gör också frågan om ”varför” lite grumligare. Kanske finns inget enhälligt svar. Teodors egen uppfattning är att han befriar – från fattigdom, torftighet och den nedlåtande syn som ”de fina herrarna från Uppsala” och deras rasbiologer kommer med.

Rakels grundade övertygelse bär både henne och filmen och i hennes strama min syns den inre kampen. Men med tanke på allt som händer i det lilla bysamhället – extas, dödsfall, förnedring och sex – hade den gärna kunnat gestaltats ännu mer.