Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Kulturnyheternas Per Andersson recenserar ”Homo Deus” av Yuval Noah Harari. Foto: TT/SVT Don Titelman

Recension: ”Homo Deus” av Yuval Noah Harari

Hararis nya bok spanar in i framtiden. En ojämn historia, tycker Kulturnyheternas Per Andersson: ”Men i sina bästa stunder kan författaren briljera med snabb klarhet och pedagogisk kraft”.

Den israeliske historikern Yuval Noah Harari gjorde global succé med boken ”Sapiens – en kort historik över mänskligheten”. En bok som slog fast att människan är det mest framgångsrika djuret och att det hittills bara blivit bättre och bättre.

Nu kommer uppföljarboken ”Homo Deus”, som fått den något ansträngda undertiteln ”en kort historik över morgondagen”. Det är av uppenbara skäl en mycket mer spekulativ och trevande bok, även om Harari som den professionella akademiker han är försöker få sina spaningar att framstå som mer vetenskapliga än de är.

Inledningsvis slår han fast som sin tes att människan i framtiden kommer att sträva efter att bli alltmer gudalik (titelns homo deus), ja rentav att vi på allvar kommer att sträva efter odödlighet, ogrumlad lycka och makten att skapa liv. Detta genom att alltmer låta våra kroppar och hjärnor sammansmälta med prestandamässigt överlägsna maskiner som väntar runt hörnet.

Det går väl sådär för honom att styrka tesen i den fortsatta boken – men det är i sina bästa delar en underhållande och tankegymnastisk läsning.

Bäst är Harari när han glömmer bort bokens framtidstema och istället ägnar sig åt historien. Han oakademiskt dristig när det kommer till att dra långtgående svepande slutsatser och att knyta samman alla möjliga sorters kunskaper och erfarenheter till en bred episk väv. Han skriver en text som är påstridig och överdrivet full av poänger och anekdotiska exempel – men som samtidigt på något sätt är välknådat smidig och snabb i steget. Den bara kommer och kommer i våg på våg, som svadan från en säljare eller en predikant – eller en välsmord underhållare på den överhettade kunskapsscenen i vår frågande tidsepok.

En del av hans exempel är ärligt talat närmast nonsensbetonade. Att folk operar in chip under huden är inget bra exempel på sammansmältning maskin-människa, som Harari påstår. Det är bara ett nytt ställe att förvara samma passerkort och kreditkort. Mina glasögon är en mycket mer djupgående interaktion, men den är ju inte ny utan århundraden gammal och passar inte i resonemanget.

Att elbilsentreprenören Elon Musk i en intervju sagt att han räknar med att kunna leva för evigt, tack vare bioteknik, är inget indicium på att någon annan tänker i sådana banor. Och ännu mindre något slags bevis för att mänskligheten på bred front kommer att inrikta sina strävanden mot odödlighet.

Men när författaren ägnar sig sin speciella blandning av evolution, teknikhistoria och idéhistoria kan han briljera med snabb klarhet och pedagogisk kraft. Människans framgång beror på att vi kan samarbeta flexibelt i stora grupper, slår han fast. Även bin kan samarbeta i stora grupper – alltså enligt förutbestämda regler som inte är beroende av att individerna är bekanta sen tidigare – men bin kan inte samarbeta flexibelt. Om bisamhället ställs inför ett nytt hot har de inte som ett alternativ att giljotinera bidrottningen och införa republik, skriver Harari.

Man tar en paus i läsningen, ler, och känner den vilda kraften i människohjärnan svisha förbi alldeles intill.

Och sådana läsupplevelser är ju minst halva grejen med denna typ av bok.

Det är en grov besvikelse att Harari i boken avslutande kapitel landar hela sin drastiska, blommande, irriterande och förförande ordmassa i den trötta spådomen att vi människor kommer att bli överflödiga i vårt eget samhälle, och att hantera detta blir mänsklighetens stora utmaning i det korta till medellånga framtidsperspektivet. (Ja, det ligger alltså runt hörnet, där sådana scenarier brukar hålla till.)

Teknisk utveckling gör människan som arbetskraft och soldat meningslös. Herrarna kommer inte längre att behöva sitt folk, är tanken. En kittlande tanke som till exempel fått svenska debattskojare att tjoa om att Värmland skulle bli ett ”skräpområde” befolkat bara av dumma fattiglappar som inte platsar på den allt mindre arbetsmarknaden i framtiden. Andra debattörer har visionerat om en pånyttfödd socialism i kapitalismens ruiner.

Alltför lätt glömmer man i framtidsspanandets genre bort att massorna behövs som konsumenter, även om inte alla kan få jobb som dataingenjörer, och att antalet sysselsatta bara fortsätter att öka trots att informationsteknologin utraderat hela yrkeskårer. Den där punkten där människan blir sysslolös verkar aldrig vilja infinna sig.

Yuaval Noah Harari – som har den stora förtjänsten av ett längre tidsperpektiv och en encyklopedisk bredd i researchen – visionerar istället om att den nya situationen kommer att ge upphov en eller flera nya världsreligioner. Dessa nya religioner kommer att brottas med de oceaniska komplikationerna i människans relationer till maskiner som är oss överlägsna både till kropp och själv, på samma sätt som de stora monoteistiska världsreligionerna brottades med människans rättigheter och skyldigheter i en värld som hon efter jordbruksrevolutionen lärde sig att totalt behärska och dominera.

Vilket liv ska vi hålla heligt i framtiden? Och varför?

Gulligt nog avslutar Harari sin imponerande och lärdomspackade bok med att skicka med några diskussionsfrågor till läsaren: Är organismer verkligen bara algoritmer? Är intelligens eller medvetande mest värdefullt? Vad händer med samhället när datorerna överträffar oss?

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer