Foto: Jessica Gow/TT/Albert Bonniers förlag

Recension: Kärlekens Antarktis är Stridsbergs hittills starkaste och mörkaste roman

Publicerad

Sara Stridsberg begärde utträde ur Svenska Akademien i våras. Nu är hon aktuell med den nya romanen Kärlekens Antarktis som berättas ur en död kvinnas perspektiv.
”Att följa Innis berättelse är att stiga ner i ett helvete där det mesta är nattsvart, men inte allt, det finns också lockelser där nere”, skriver Kulturnyheternas litteraturkritiker Ingrid Elam.

”Allt på tv handlar om mord nu. Jag vet inte varför det är så, men folk verkar älska det”.

Den som talar är Inni, jagberättare i Sara Stridsbergs nya roman Kärlekens Antarktis och hon är redan död när berättelsen börjar, strypt och styckad i ett ensligt skogsparti. Det är som på tv och ändå inte alls, för Inni är inget objekt, ingen död och lemlästad kropp som är föremål för andras blickar. Hon är ett medvetande som dröjer sig kvar, ett  subjekt som söker upp sina närmaste för att minnas vilka de är och se hur de lever nu när hon är död.

Det låter enkelt, men är svårt, detta att leva sig in i en annan varelse som är så långt bort från det egna jaget, vare sig man är läsare eller författare, och vars öde dessutom är så likt ett känt och omskrivet mordfall. Inni är – eller var – narkoman och prostituerad, hon påminner om Catrin da Costa, som hittades styckad 1984. Men hon är, påpekar Sara Stridsberg i ett efterord, en ”litterär fantasi” sprungen ur verklighetens våld.

Att följa Innis berättelse är att stiga ner i ett helvete där det mesta är nattsvart, men inte allt, det finns också lockelser där nere. Den första silens frihetskänsla, löften om stillhet och frälsning från kärleken, som är så stark och gör mycket mer ont än döden. Det är framför allt sin mor och de tidigt omhändertagna barnen hon älskar förtvivlat och nu söker upp för att förvissa sig om att de har det bättre utan henne.

Modern heter Raksha, den som kan sin Djungelboken minns att varghonan som Mowgli diade bar det namnet: Inni är uppvuxen bland vargar, bortom människornas by, men hennes barn tas om hand av det offentliga, i ett fosterhemslotteri som inte alltid ger vinst.

Stridsberg lyckas gestalta detta våld, mordet, de sexuella övergreppen, drogmissbruket, den sociala misären, förlusten av barn, utan att nånsin gå över gränsen till spekulation eller estetisering. Annorlunda uttryckt: trots att Inni gång på gång återvänder till smärtpunkterna i sitt liv och sitt eget dödsögonblicks alla detaljer, undrar jag under läsningen aldrig vad allt detta gör med mig, om jag trubbas av och förlorar min förmåga till inlevelse.

Det beror delvis på att detta är en jagberättelse som lockar till identifikation, inte till distanserat betraktande, men framför allt har Sara Stridsberg en sådan omsorg om språket, särskilt bildspråket, och i synnerhet när hon närmar sig det svåraste, när hon ska hitta ord för döden: ”Och nu kommer bedövningen, den sprider sig i kroppen som rinnande kvillrande silver”. Det finns ett skimmer i svärtan.

Kärlekens Antarktis är på många sätt lik Stridsbergs tidigare romaner. Hon bygger ofta på verkliga händelser och personer, men omvandlar allt till berättelser där en ung flicka lever i ett slags gränsland och iakttar världen utan att döma, utan att ta ställning till vad som är ont och vad som är gott.

Livet är som det är, barn tar det för givet även när föräldrar saknar begåvning för föräldraskap, även om de försvinner eller försummar. Återstår att se och höra, använda sina sinnen och navigera i tillvarons mörka vatten. Kärlekens Antarktis är Stridsbergs hittills starkaste och mörkaste roman, här finns ingen romantisering av utanförskapet som någon gång har skymtat i hennes tidigare romaner. Här är allt intensiv närvaro och nerv, ända in i döden.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer