Så påverkas kärleksromanen (och kärleken) av Tinder Foto: Henrik Motgomery/TT

Så påverkas kärleksromanen (och kärleken) av Tinder

Tinder har mer än tio miljoner användare över jordklotet och varje dag matchas 26 miljoner människor ihop med varandra. I stället för att som tidigare drabbas av förälskelser väljer vi dem. Hur påverkar det egentligen vår syn på kärlek och den andre? Och hur påverkar det i sin tur kärleksromanerna?

2017 var året då dejtingappen Tinder begick skönlitterär debut. I år har det kommit flera böcker där huvudpersonerna ägnar sig åt ett slentrianmässigt svepande av potentiella älskare. Idéhistorikern Isabelle Ståhls nyligen Augustprisnominerade debutroman Just nu är jag här hör till de läsvärda.

I boken ögnar huvudpersonen Elise sig igenom den ena själlösa presentationstexten efter den andra, hon slår på och av sin GPS, gör sig ömsom upptäckbar, ömsom onåbar. Åker hem till en främling och förvånas av hans mänsklighet i den krassa hallbelysningen.

Isabelle Ståhl säger att Tinder ger huvudpersonen en känsla av kontroll i och med att man kan ta bort dem som man inte är intresserad av.

– Det liknar sajter som Hemnet, som visar olika objekt som man kan köpa. Det gör att hon ser personerna på Tinder som föremål, som ting, säger Isabelle Ståhl.

Det rationella begäret

Sociologen och kärleksteoretikern Eva Illouz skriver i sin bok Därför gör kärlek ont att internet har förändrat det romantiska begäret i grunden. Anledningen är att jakten på kärlek har blivit mer rationell, medan en så kallad partnermarknad förblir hypotetisk i den verkliga världen är den på internet synlig.

På internet kan användarna visualisera alla potentiella romanser och jämföra dem varandra innan de väljer att träffa någon av dem. Beslut som grundar sig på intuition blir allt ovanligare: ”Den överväldigande känslan av att någon är unik, som en gång var utmärkande för kärleken, har blivit mer sällsynt helt enkelt för att det finns ett överflöd av potentiella partners”, skriver Eva Illouz.

Förändrade fantasier

På Tinder konstruerar vi oss själva verbalt och visuellt, genom bilder och presentationstexter. Detta gör att vi förnimmer den andre på andra sätt än tidigare: först som en självkonstruerad presentation, sedan som en röst och först därefter som en kropp.

Detta förändrar sättet vi fantiserar om det romantiska mötet på. Eva Illouz skriver att det traditionella romantiska fantiserandet kombinerade verklighet och inbillning och var förankrad i egna erfarenheten.

Fantiserandet på internet skiljer sig åt från detta bakåtblickande fantiserande, då vi minns den älskades gester eller beröring, genom att skapa ett framåtblickande fantiserande, grundat på skriftlig kommunikation, som innebär att man föreställer sig en person vars fysiska närvaro man ännu inte har upplevt.

Projektionsyta för drömmar

Allan Linnér har arbetat som psykolog sedan 1960-talet och de senaste åren har han märkt att hans klienter har nya slags kärleksbekymmer, präglade av sina försök att möta kärleken på internet. I likhet med Eva Illouz intresserar han sig för förändringen av våra fantasier.

– Ju mindre material vi har, ju mindre erfarenhet vi gör av den andre, desto större utrymme finns det för projektioner. Det vill säga vi kan tillskriva den andre fler egenskaper, vi kan lägga mer hopp i mötet med den andre, säger Allan Linnér.

Artighetens tid är förbi

På samma sätt som lägenheten på Hemnet kan personen på skärmen bli en projektionsyta för drömmar. Och i fallet med nätdejting föregriper inbillningen och fantasierna själva mötet, vilket ofta bärgar för besvikelse.

Isabelle Ståhls romankaraktär Elise förvånas över att mannen hon träffar verkar mänsklig. Att träffas på Tinder kan te sig både befriande och skrämmande kontextlöst: utan gemensamma sammanhang förlorar vi i viss mån incitamenten för att bete oss hyfsat och artigt, ja mänskligt, mot varandra, om vi inte uppfyller varandras syften och infriar varandras fantasier.

Att bli en vålnad

Att användarna på Tinder blir projektionsytor snarare än personer riskerar att göra oss mer vårdslösa där än i verkligheten, enligt psykologen Allan Linnér. Något som bland annat resulterar i fenomenet ghosting, en erfarenhet många av hans klienter har ett behov av att prata om. Ghosting innebär att den ena parten gör sig onåbar genom att sluta svara i chatten, raderar matchningen eller loggar ut.

– Man upphör att finnas. Man säger inte tack och nej tack. Man säger inte ”det här funkar inte för mig” eller ”jag vill inte gå vidare”, utan man upphör att finnas. Och då blir man som en vålnad, som den andre tvingas fantisera om. Var det något jag gjorde som bidrog till att den personen inte bara upphörde att vara intresserad av mig, utan dunstade på det här sättet, gick upp i rök, säger Allan Linnér.

Romantikens fria marknad

Ofta används ekonomiska termer som marknad och utbud för att beskriva singellivet, och på Tinder kan vi tämligen lättvindigt konsumera och kassera varandra. Eva Illouz skriver att man i internetdejtingens värld kan jämföra människors olika ”värden” och välja det ”bästa erbjudandet”. Det är en fri marknad där alla som söker romantik konkurrerar med varandra, och därmed radikaliseras föreställningen om att man kan och bör förbättra sin kärlekssituation och att partnern är utbytbar.

Att hitta hem i en relation

Kärleken är en del av ett självförverkligande projekt, ett lyckligt slut i berättelsen om oss själva, och detta förändrar inte bara kärleken utan också kärleksromanerna, tror Isabelle Ståhl.

– När kärleken blir något som vi väljer i högre grad tror jag att det förändrar hur vi skriver om kärlek. Kärlek blir ett av många val som man måste göra, och den man väljer ska vara någon som passar in i den egna livsstilen. Det finns höga krav på vem det ska vara. Och kanske just för att min generation präglas mer av utbytbarhet, flyktighet och rörlighet, och att vi kan välja om, så blir den monogama parrelationen något väldigt idealiserat. En plats där man får slå rot och komma hem, säger Isabelle Ståhl.

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer