Ivan Krastev arbetar sig från den försiktiga säkerheten till det motsägelsefulla. Han börjar i mitten av mars med sju teser om hur pandemin förändrar världen och främst Europa. Efter ett par månaders tänkande och skrivande har de i essäns slut förvandlats till sju paradoxer.

Pandemin både hotar globaliseringen och bevisar dess nödvändighet.

Den har drivit EU till sammanbrottets gräns, men också visat att inget europeiskt land klarar sig på egen hand.

Nationalismen med 1800-talsrötter har fått luft under vingarna i en värld där alla stänger sina gränser – samtidigt som den fått en katastrofal knäck, tillsammans med all annan symboliskt baserad politik.

För det är ju som Krastev så roligt skriver:

”De samhälleliga fördelarna med en kompetent regering har blivit tydliga – detta i kontrast till den misstro mot experter och teknokrati som finanskrisen gav upphov till.”

Man kan inte bekämpa ett virus med flaggviftande. Försöken att koppla smittan till migration är få och isolerade.

Demokratin har tillfälligt upphävts, men när extrema åtgärder krävdes visade sig fullt demokratiska regimer kapabla till lagom diktatoriska insatser. Den längtan efter auktoritär ledning som funnits som en politisk kraft i 2010-talet har svalkats av rejält, menar Krastev.

Skillnaden mellan det förflutna och nuet är att vi vet vilken framtid som väntade det förflutna, men det kan vi inte veta om nuet, skriver Ivan Krastev med en hårdflätad tankegång som är extremt nutida. Omvänt skulle man kunna säga att typiskt för vår tid är att vi tappat förtroendet för lagbunden utveckling och betraktar vardagen som i grunden osäker.

Viruset är som det är, en naturprodukt, men samhällets reaktion på det är socialt, politiskt och historiskt betingad.

Kanske kommer coronapandemin 2020 ge oss ”en mindre ideologisk och mera instabil värld”, skriver Krastev med en profetia som ju redan utan pandemi är väl uppfylld.

Detta är inte en bok som ger svar, knappt ens en som formulerar frågor. Men den sår frön och vaskar fram små hållbarheter medan den förbereder oss för den enkla outgrundliga självklarheten att ingenting kommer att bli som förr.