Linda Boström Knausgårds tredje roman Oktoberbarn är en berättelse om att gå under i depression och psykisk sjukdom. Den skriver in sig i ett konstnärligt universum där de kvinnliga rösterna heter Sylvia Plath Agnes von Krusenstjerna och Janet Frame, den nyazeeländska författaren som i en makalös trilogi skrev om sina år på mentalsjukhus – och hur hon bokstavligen räddas undan lobotomi av sitt skrivande.
”Elbehandlingen började användas av en italiensk psykiater som fick idén från ett slakteri. Han såg hur oroliga grisar lugnades med elchocker.” Så beskriver ”Oktoberbarns” huvudperson – som alltså ligger författaren så nära att detta också är autofiktion, men inte kan reduceras till det, jag väljer att skriva roman – den elbehandling som hon som tvångsvårdad måste underkasta sig. Är hon alltså ett djur?
Förr genom åren med sin bipolära sjukdom har hon kunnat tacka nej. Nu är det tvång som gäller och hennes ord betyder inte längre något. Det är en svår situation för vem som helst, men kanske än mer skräck för en författare som lever av sina minnen – de minnen som ofta försvinner i elchockerna.
Läkare världen över är oense om värdet av elektrisk behandling, i vissa länder är den förbjuden, och romanens jag angriper psykiatrins falska fasad av övertygelse som en furie. Här finns möten med läkare och patienter där våldet och smärtan är lika psykisk som fysisk, som om sinnesstämningar och psyke också levde på huden, i kroppens kärl och gränser. Jaget samlar på minnesskärvor och håller rättegång mot världen, barndomen, föräldrarna men mest, som alla bra författare, håller Boström Knausgård domedag över sig själv.
Skulden hon bär – för att ha varit så sjuk och frånvarande under barnens uppväxt, för att ha skrämt dem, drivit fram skilsmässa och uppbrott – är omöjlig att sona. Icke självförvållad, och ändå där.
En återkommande underström i Boström Knausgårds författarskap, i tex novellsamlingen ”Grand mal” och romanerna ”Helioskatastrofen” och ”Välkommen till Amerika” , är skräcken för det psykiska arvet, familjens sammanbrott, en bråddjup övergivenhet i en oändlig mytologisk kedja genom släkten, gestaltad just genom myter. Här finns Athena som föddes ur sin fars huvud, här finns modersgudinnan av stål och blod som står på teaterscenen, här finns allt som försvinner.
Ett fasansfullt minnesarbete, som skrivet i hemlighet från en sängkant, långt från Karin Johannissons suggestiva analys i ”Den sårade divan” av hur författare som Nelly Sachs och Agnes von Krusenstjerna också kunde använda sin psykiska sjukdom kreativt och identitetsskapande. Här pågår ännu bara kampen, lidandet. Men allt handlar om att bli till: oktoberbarnet är flickans ideal när hon som barn klär sig i en sovjetisk pionjärdräkt hon sett på bild i tidningen. Hon känner tidigt att hon kommit på ”avvägar” och vill bli en kamrat i kollektivet – fast klädd så i överklasskolans svenska 70-tal blir hon men mest av allt en avvikare. Och det understryker romanens andra sida: stridsskriften som rasar mot en inhuman psykvård och en värld som tidigt sjukförklarar också frisk förtvivlan.
Det är en svår roman att läsa, smärtsam för att den är på en gång så insiktsfull och förtvivlad, så utan hopp och skriven i en skrämmande vrede som inte skonar någon, allra minst berättarjaget. Den är mindre litterär än Boströms Knausgårds tidigare verk, och kanske just därför, i sin sårbara ickeperfektion, så överväldigande. Man glömmer den inte.